händt, och hurudant ert lif Krit sedan v skiljdes! — Vill ni besvara en fråga först? — Gerna — om jag kan. — Hur länge sedan är det ni lemnade Broomhill? Såg ni ofta min tante sedar jag rest? Saknade hon mig? Talade hor någonsin om mig, eller tänkte på mig: Hvarföre skref hon icke till mig? Hvad hade jag gjort, att hon skulle så helt ocl hållet öfvergifva mig? — Mitt barn, i stället tör en fråga, är är ett dussin, hvaraf jag icke kan besvara en enda nöjaktigt. För det första vet jag icke ens i hvad månad ni reste I Maj. Och jag i September. För det an dra, såg jag aldrig mrs Sandyshaft me: än två gånger på den tiden. Det var mit eget fel. Jag uppförde mig som en ociviliserad vilde, lekte med hvassa verktyg var nära att falla i händerna på en qvin lig filist, upptäckte min villfarelse, innar det var för sent, och flydde ur landet. N kommer väl ihåg henne, Barbara? — Lady Flora — stammade jag. — Nu grefvinna, med ett slott i vestra England och en man, så gammal som Methusalah! Men, för att återvända till mrs Sandyshaft — jag såg henne blott två gånger. En gång kort efter er afresa och sedan, då jag kom för att säga henne farväl, aftonen innan jag afreste till Östern — Och hvad sade hon om mig? — Mycket litet första gången, och ingenting den andra. — Visste hon, att pappa skickat oss ul Tyskland? — Det tror jag inte. Då skulle hon säkert sagt mig det.