en guldmedalj eller målat Rienzi i Forums ruiner! — Kanske icke, svarade jag sorgset, men då skulle min barndom blifvit vårdad, och mitt hjertas första impulser icke förvissnat bland fremlingar. Jag skulle hafva känt lyckan af ett hem och — Min röst svek mig, och jag stannade tvert. Han slutade meningen för mig. Oo och ni beklagar det goda, Gudarne skickat er. Akta er för denna längtan — akta er för sådana tomma ord som hem, eller kärlek, eller vänskap. Do betyda ingenting — värre än ingenting — missräkning, bitterhet, oro, förtviflan! Glöm att ni har ett hjerta, eller börja lifvet ånyo med föresats att anse det endast som en nyttig kroppsdel för blodets omlopp. Stålsätt er på detta sätt, och då kan ni hafva någon utsigt till lycka i framtiden. Egna er åt er konst! Gör den till ert hem, ert land, er vän! Vig er vid den, lef i den, dö för den, tillslut edra ögon och öron för allt annat, och om någonsin en narr kommer och talar om kärlek till er, så skratta åt honom för hans besvär och bed honom draga så långt vägen räcker. — Och om jag icke kan göra allt detta? Om de menskliga känslorna inom-mig fordra någonting mera än färg och duk — hvad då? — Hvad då? Jo, skeppsbrott, barn. Skeppsbrott på det djupa hafvet, utan en kompass, utan morgon, utan hopp. — Ni talar som en, den der lidit, sade jag, nästan utan att ämna det. Han smålog sorgligt. — Jag talar, sade han, som en den der försökt allting och ätit af Döda Hafvets äpplen — som en, den der med sin rike