och från allt som gjorde mig lycklig, och — och jag kan icke skrifva till henne nu — jag kan icke skrifva till henne nu. Han höjde på axlarne. — Nå, nå, sade han, vi skola tala derom en annan dag. Säg mig nu någonting om er sjelf, Barbarina! Säg mig hvad som blifvit af den vilda lilla flickan, jag en gång kände på Broomhill, och hvilken möjlig frändskap kan existera mellan henne och mig? Jag tog den stol han satte fram åt mig, och lydde honom så bokstafligt och i så få ord, som jag kunde. Jag gick tillbaka till denna den mörkaste dag i hela min kalender, då min tante sade mig, att jag måste lemna henne. Jag återkallade min ledsamma hemresa, och hur jag fann min syster Jessie död. Jag tecknade omständigheterna vid min ankomst till Tyskland, routinen af mitt skollif, min tilltagande smak för konsten och allt, som jag trodde kunde intressera eller roa honom, ända till min fars andra giftermål och min syster Hildas afresa till Paris. Han lyssnade uppmärksamt, ibland afbrytande mig med utrop och ibland med frågor. Då jag hade slutat, sköt han bort sin stol och gick oroligt omkring i rummet. — Besynnerligt! sade han, mera för sig sjelf än till mig. Besynnerligt, hur allting ordnar sig för snillets ändamål! Den gamla, nya historien om och omigen! Den gamla, nya historien, om huru hjertesorg och landsflykt och förbiseende utveckla artistens natur och väpna honom för hans tillkommande bana. Barbara, ni kan lyckönska er öfver edra bekymmer. Om ni? ända tills nu vegeterat i Stoneycroft Halls idylliska atmosfer, hade ni aldrig vunnit