— Jag lemnade Stoneycroft Hall, suckade jag, för sex år och tre månader sedan. — Det förefaller mig som sex århundraden. Jag har varit från Dan till Berseba under tiden, och jag kan icke säga att jag är mycket bättre för det — under det ni — d propos, ni hade alltid smak för konsten. Kommer ni ihåg hur ni valde den bästa ritningen i min portfölj, Barbara? Och kommer ni ihåg hur jag packade upp Paul Veronese för ert serskilta nöje? — Ja — och jag kommer också ihåg hur denna samma tafla var nära att blifva er död. — Vid Polyphem, det gör jag också! Litet till, och jag skulle hafva blifvit krossad lika grundligt som Acis, utan ens en Galatea att begråta mig. Stackars gamle Paolo! Gud gifve att råttorna icke alldeles ätit upp honom vid den här tiden. Men, Barbarina, hur kom ni hit? Och hvarföre? Har ni antagit konsten som ett yrke? Hvilka äro edra planer, utsigter och så vidare? Ah, ni har tusen saker att berätta mig. — Icke hälften så många, som ni har att berätta mig, mr Farquhar. Från Dan till Berseba är en resa värd att berätta, och ni måtte hafva haft många äfventyr på vägen. — Lika många som riddaren af La Mancha och don Diego på vägen till och ifrån Näsudden! Men Jåtö historier ligga och hvila ännu id, Bärbarina. De äro knappast värdasde å att berätta deh-— itt-Mad här, i stället, och prata med mig: Bkv i Der