Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 september 1866, sida 2

nedslående. Ida, hvars talang för land skap var den mest framstående bland oss målade bergen i Berthas ,, Flykten till Egyp ten. Bertha målade en grupp herdar å Gertrud, hvars. ,, Tempe-dalen icke skull varit någonting utan dem, och Fredrika hvars force låg i luftperspektiver, tillsatt skyar och blå dimmor och foglar för nä stan hvarje flicka i klassen. Hvad stac kars Emma Werner angår, som verkliger icke hade någon talang alls, hjelpte v henne alla och frambragte genom vård förenade bemödanden en ganska driglig tafla, hvilken, jag kan så gerna nämns det med ens, vann en tredje klassens me dalj och utgjorde den förnämsta äran i hennes lif för alltid. Jag har ända hittills tvekat, huruvida jag skulle uppehålla mig vid min andel j förhoppningarne och mödorna — beskrifva min egen tafla, eller lemna alla sådana detaljer till deras inbillning, som läsa min historia. Likväl är denna bok en trogen beskrifning öfver mitt lif, och denna tafla var mer än mitt lif under många, många månader. Jag hade den för mina ögon vid alla tider på dagen och på alla ställen. Jag såg den målad i mörkret, då jag, orolig och feberaktig, vaknade midti sommarnatten. Jag kände hvarje tum derat utantill och kunde hafva återframbragt den ur minnet, drag för drag, utan den minsta afvikning till höger eller venster. Mitt omdöme deröfver vacklade hela denna tid till en grad, som nästan gjorde mig galen. Ibland var jag förtjust deri — ibland afskydde jag den. Tjugo gånger om dagen nedsteg jag från hoppets höjder till förtviflans lägsta djup. Tjugo gånger om dagen frågade jag mig sjelf: Är den