klädda och färdiga. Hilda försökte se allvarsam ut vid afskedet. — Farväl, älskling, sade hon, kyssande mig flera gånger. Jag är så ledsen att lemna dig, men jag skall skrifva från Paris, så snart vi komma dit. Leds inte! — Leds! upprepade mrs Churchill, tagande mina händer mellan båda sina. Hur kan hon leds, då hon har konsten, den gudomliga, till sitt sällskap? Farväl, käraste flicka — vi skola icke glömma dig. De stego derpå i vagnen — min far vidrörde kallt min kind med sina läppar och hviskade: Kom ihåg! — Kusken klatschade med piskan — min syster hviftade med handen, och bort rullade de. Den natten gick jag bedröfvad till sängs och låg vaken flera timmar, tänkande på Hilda, på framtiden, på mitt gamla hem i Suffolk och på allt som der händt mig. Skulle jag aldrig mera se henne, som hade varit mer än en mor för mig? Skullejag aldrig mer trycka den hand, som satt silfverringen på mitt finger för länge, länge sedan, i skogen nära Broombill? Ack! Der låg den -der, i hörnet af min låda — arabens ring, med den gamla snodden ännu fästad dervid! KE XXII Karirusr. pe Konstnären. . Det finnes någonting nästan heligt i könstnärens enthusiasm, sjelfuppoffring och rena ärelystnad. Han, framför alla andra, lefver mindre för sig sjelf än för det förflutna och allt som gjorde det ärofullt. Hvad är för honom verlden och verldens nöjen? Sanning, förträfflighet, skönhet äro