Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 september 1866, sida 1

fick skäl att ångra ombytet, sade jag långsamt, under det jag försökte tillbakahälla tårarne, som uppstego i mina ögon, om jag visste att ditt förhållande till mrs Churchill alltid förblefve lika angenämt som nu, så var öfvertygad, kära Hilda, att jag icke skulle önska någonting vidare. Skall du icke ens bli förargad på mig derföre att jag reser? — Icke det ringaste. — Åh, det är förnuftigt! Jag trodde icke, att du skulle ha tagit min nyhet så väl, annars skulle jag för länge sedan omtalat den. Jag har tvekat de sista åtta dagarne, af fruktan för ett förskräckligt uppträde, och nu — godt, nog derom! Jag önskar du ville gå med mig till mitt rum och hjelpa mig att inventera min garderob. Jag måste packa in i afton, innan jag lägger mig, ty de hafva beslutat att göra en segeltur i morgon, och jag får intet ögonblick ledigt. Omkring en timme derefter soupgrade vi tillsammans för sista gången vid det allmänna bordet, på morgonen tog hon afsked af skolan och flyttade med sina saker till min fars hotell. Madame Brenner omfamnade henne, och flickorna sade henne ett vänligt farväl, men inga tårar fälldes å någondera sidan, och skiljsmessan var i det hela temligen kall. Fröken kunde hafva gjort sin lärare rättvisan att vänta, åtminstone till täflingen, sade professor Oberstein, icke utan en släng af bitterhet. -— Eller lemnat oss med någonting liknande saknad, anmärkte madame Brenner. 0, Barbara! hviskade en af de yngre fickorna, slutande sig tätt intill mig, om