för alla och låt mig aldrig höra ett ord mera derom! Ännu darrande, liksom jag så ofta hade darrat inför honom i min tidiga barndom, jagade jag icke destomindre bort tårarne och såg upp i hans ansigte. — Men, sir, sade jag fast, om ni icke har någon förmögenhet för mig, och om jag icke blir gift — hvad då? — Jag vill icke veta af något val. Du maste gifta dig. Det är din skyldighet att gifta dig. Hvarje väl uppfostrad och välboren flicka har tillfällen till giftermål. Du ser temligen bra ut. Der finns intet skäl, hvarföre du icke skulle göra lycka så väl som andra. Låt mig icke vidare höra talas om dessa dumheter. Det misshagar mig i hög grad. Sägande detta, uppsteg han och gick mot dörren, utan att ens se på mig, men jag hade någonting att säga — någonting som jag ännu icke vågat säga, ehuru jag sett honom dagligen en månad. — Stanna, utropade jag hastigt. En fråga, sir — det är det enda ögonblick, det sista, jag kan göra den. Hvad vet ni om mrs Sandyshaft? Lefver hon ännu? Han stannade med handen på låset. — Ja, svarade han, jag tror, att hon lefver. — Och har hon aldrig skrifvit till er? Aldrig frågat efter mig? Aldrig försökt att iterkalla mig? Aldrig, sade han med blandad otålighet och förlägenhet. Aldrig. Och lemnade så hastigt rummet. Jag föll ned i närmaste stol och skylde ansigtet i mina händer. Jag var, tyvärr, glömd, fullkomligt glömd. Straxt derpå kommo de alla ned, res