Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 september 1866, sida 1

— Jag — jag måste tillstå, sir, att det för mig eger föga retelser. Min far skakade på hufvudet och lekte med sin snusdosa. — Så mycket värre för dig, anmärkte han torrt. Jag har ingen förmögenhet för dig, kom ihåg det. Om du icke blir gift, hvad skall det då blifva af dig? — Jag hoppas, sir, att mitt yrke alltid skall försörja mig. Han fixerade mig skarpt, liksom han knappast hade förstätt meningen med mina ord. — Ditt head? sade han slutligen. Ditt — säg det omigen! — Mitt yrke, sir, upprepade jag, icke utan en besynnerlig hjertklappning. — Ditt yrke! utropade han, blossande röd. Vid min ära, jag visste icke, att du hade ett sådant. Hvad är det, om jag får fråga? Kyrkan, lagen, eller armöen? Tårarne kommo störtande till mina ögon. Jag såg ned. Jag kunde hafva burit hans vrede, men jag hade intet svar för hans sarkasmer. Jag förmodar, fortsatte han, att du inbillar dig vara målare, derföre att du suddat här de sista åren? — Jag — jag hade hoppats — Hoppas ingenting! afbröt han. Hoppas ingenting i den vägen, ty jag skall aldrig godkänna det. Tror du, att jag -en Churchill — skulle tillåta min dotter att förtjena sitt bröd som en sömmerska? Tror du, om jag hade en son, att jag skulle tillåtit honom blifva en usel målare? Om du någonsin drömt om detta (och jag förmodar du insupit det vid denna fördömda akademi), så glöm det Glöm det en gång