Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 september 1866, sida 1

icke af nådens storhet, så i alla händelser af sättet, hvarpå den kungjordes, framstammade jag ett par tacksägelseord. — I de omständigheter jag befinner mig, sade min far efter ett kort uppehåll, kan jag icke sörja för min familj, som jag skulle vilja. Jag är en fattig man, och det är oundgängligt att en fattig mans döttrar göra ett godt parti. Hilda, är jag öfvertygad om, skall göra lycka. Hon har takt, stil, konversation och — — Och skönhet, inföll jag. — Just så. Och skönhet, sade han, med någonting liknande en skymt af förlägenhet. Hon skall utan tvifvel vara gift före årets slut, i hvilket fall fältet blir dig öppet. Emellertid önskar jag fästa din uppmärksamhet serskildt på -ett par saker. Han var lika formlig mot mig nu, sedan jag var fullvuxen, som han var häftig och strät mot mig, då jag var barn. Det var besynnerligt, men, sittande midt emot hvarandra denna vackra Majmorgon, med resvagnen, som väntade för dörren, och vissheten om en läng skiljsmessa framför oss. förde vi vårt samtal på ett så fremmande sätt, som om vi, i stället för att vara far och dotter, vore ett par ambassadörer, som afhandlade statsaffärer. — I första rummet, sade han, måste du förbättra ditt sätt. Som barn var du tafatt, och till och med nu saknar du denna stil, som din syster instinktmessigt tyckes hafva förvärfvat. Stil är det första erforderliga för sällskapslifvet, och på sällskapslifvet bero en ung qvinnas utsigter. Jag har ibland fruktat, Barbara, att du icke tillräckligt uppskattar sällskapslifret