Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 augusti 1866, sida 2

Min far såg upp och nickade då jag steg in, mrs Churchill framräckte två fingrar, Hilda vände sig ifrigt emot mig och utropade: — O, Barbara, du kommer just lagom för att se min nya hatt! Är den inte förtjusande? — Din! utropade jag. Är den hatten din? — Min — min egen uteslutande tillhörighet! Klär den mig inte väl? Jag tvekade. Jag hade ännu icke försonat mig med förvandlingen i min systers utseende, och ehuru hon var vackrare än någonsin i dessa moderna saker, kunde jag icke låta bli att tycka bäst om hennes gamla enkla klädsel. — Den är stiliserad, sade jag efter ett uppehåll, och klär dig på visst sätt, men — — Men hvad? — Men jag ser icke, hvartill den skall gagna dig, då mrs Churchill icke längre är här. Hilda och min styfmor vexlade blickar. — Madame Brenner, fortsatte jag, skulle icke tillåta dig bära den. Hilda höjde på axlarne. — Cela nvest egal! sade hon lätt. Jag vill i alla händelser bära den så länge jag kan och hvar jag kan. Man bör njuta lifvet medan man kan — mest ce pas, ma belle mere? Mrs Churchill nickade, och Hilda fortsatte. — Hvad skulle man ha för glädje af det närvarande, om man alltid skulle vara orolig för framtiden? Låt framtiden taga vård om sig sjelf. Den är svår nog då den kommer, utan att vara smakad på förband, (Forts.)