Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 augusti 1866, sida 1

till största delen utmed floden. Träden voro iklädda sitt första bleka löfverk, eftermiddagen var het och solig som en eftermiddag i Juli, och svalorna flögo af och an, liksom de icke nog visste hur de skulle glädja sig åt den återvändande sommaren. Skogen låg mellan två och tre mil vester om staden, och vi uppnådde den omkring klockan half fem. Hur angenämt att fördjupa sig i skuggan, efter att halfannan timme hafva gått med solen i ansigtet! Hur behagligt att trampa på den mjuka mossan mellan träden, att lägga sig ned vid stränder, bokstafligen öfversållade af gullvifvor, blå hyacinther och vild geranium, att betrakta solstrålarne, som här och der genomträngde det gröna dunklet och förgylde silfverpopplarnes glatta stammar! Berusade af förtjusning, skrattade vi, sprungo, kastade vilda blommor på hvarandra och läto skogen genljuda af våra muntra röster. Då vi blifvit något varma och trötta, vandrade vi bort två och två för att uppsöka behagliga hviloplatser. En gammal trädstam, beklädd med grå mossa, tjenade Ida och mig till säte, och der, på något afstånd från de öfriga, sutto vi hand i hand och pratade, som endast de unga prata, om konst, vänskap och framtiden — Det var vår gamla Frauenkirche : Miinchen, som gjorde mig till artist, sade Ida. Från den tid, då jag var ett helt litet barn, och min mor brukade bära mig i sina armar till messan, kommer jag ihåg kejsare Ludvigs bronz-graf och de målade fönstren bakom altaret. Jag kunde aldrig se mig mätt på dessa praktfulla kungar och helgon. Jag minnes också, hur aftonsolen brukade färga stenläggningen i sidogångarne med fläckar af purpur och guld