Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 augusti 1866, sida 1

jOm da talar så, skola vi Omma — Nej i gräl. För första gången, Barbara! skrattade Ida, kastande sina armar om min hals. För första gången! Dessutom vet du ju, att vi lofvat hvarandra att aldrig blifva oense — att aldrig älska hvarandra mindre — aldrig låta någonting komma emellan oss, hv: arken i vär v änskap eller vår framtid. Tror du, Ida, att jag glömmer det? Och så, fortsatte hon, skola vi en dag resa till Rom tillsammans — Rom, artistens paradis! Vi skola bo bland målarne i Via Margutta och resa till artisternas fest i Albano. Vi skola hyra en atelier, måla tillsammans, studera tillsammans, vandra tillsammans bland Forums ruiner och under Colisei månupplysta hvxalsbågar. 0, Barbara, kommer icke tanken härpa ditt hjerta att klappa? Ack, min vän, jag är icke så förtröstansfull. Kunde jag blott tro det möjligt För dem, som lita på sin egen flit, är allting möjligt. — En mycket lärorik grundsats, men hur skall ja impa den? Du skall tillämpa den genom låt nig se, genom att måla eu stor historisk tatla, ett mästerstycke af modern konst. Ah, verkligen! — Och storhertigen måste köpa den — nej, han kunde icke ha råd att köpa den. Den blir för dyr för honom, och hvar kunde ban dessutom hänga den? Nej — nej, kung Ludvig af Bayern måste köpa den. Han skall gifva dig två eller tre tusen dollars derför, och den skall blifva hängd i det moderna Pinacothel-, i min egen kära stad