Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 augusti 1866, sida 1

Nå? sade jag, då jag fann att hon stannade i sin berättelse. — Jo, på det sättet förflöt ett år eller mera, då min gode vän en dag föreslog, att jag skulle blifva en kandidat till en af friplatserna vid konstskolan i Zollenstrasse, och erbjöd sig att betala kostnaderna derför. Jag försökte -— jag lyckades — jag har, som du vet, redan varit här ifem år och har ännu två qvar. — Och den engelske artisten — hvar är han? Hör du någonsin något ifrån honom? Har du sett honom sedan du lemnade Månchen? Ida skakade på hufvudet och vände bort ansigtet. — Han reste, kort derefter, tillbaka till sitt fädernesland, sade hon, och vi hafva sedan icke hört någonting om honom. Men nu är det din tur, Barbara. Säg mig, då du först upptäckte din kallelse? I vaggan, tror jag, svarade jag, med ett leende och en suck. Innan jag kunde tala rent, kluddrade jag med en penna, och då jag var en helt liten flicka, kunde jag se flera ansigten i skyarne och flera bilder i elden, än någon af mina systrar Jag studerade likväl aldrig, förrän jag kom hit. — Och det, utropade Ida, var på samma gång som jag, för sex år sedan? — Precist. Och du är ett år yngre än jag? — Ja, svarade jag, jag är just sjutton, och du aderton. Du har i allting företrädet framför mig. Du hade ett års undervisning innan du kom hit. — Bah! Hvad gör det? Jag har icke hälften af ditt snille.