Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 augusti 1866, sida 1

Jag tror, att sjelfva min själ törstade efter färg, och att mina ögon drucko den lika ifrigt som någonsin en resande drack ur öknens källor. Jag trodde föga vid den tiden, att jag någonsin skulle komma att handtera den förtroligt och göra den till medelpunkten för mina egna tankar. — Men du hoppades från början att blifva målare? — Nej. Mina föräldrar voro simpelt folk. Slumpen ensam bestämde min bana. — Slumpen! Hvilken slump, Ida? — Jag skall säga dig det. Min far hade en liten fruktträdgård vid venstra stranden at Isar, omkring trefjerdedels mil från Mänchen. Vårt hus låg vid vägen och vi hade derifrån utsigt öfver Tyrolska Alperna. Vi voro mycket fattiga. Likväl förflöt min barndom ganska lyckligt. Jag gick i friskolan hvarje dag och i messan hvarje Söndag och helgdag. Sålunda förgingo åren, och vid tretton års ålder var jag mindre okunnig än man kunde förmodat. Vid denna tid hade mina föräldrar genom sträng hushållning hopsparat omkring tjugo dollars, som de använde till att inreda våra två bästa rum för att kunna hyra ut dem. Vår förste hyresgäst var en bokhållare vid någon bank i staden, hvilken gick till sina göromål hvarje morgon och stannade borta hela dagen. Han bodde emellertid blott omkring tre månader hos osoch efterträddes af en engelsk artist, som hade kommit för att studera Miinchens gallerier. Denne artist upptäckte snart. att jag älskade konsten, blef intresserad af mig, gaf mig några lektioner och — och lärde mig, med ett ord, att känna mitt eget öde.