Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 augusti 1866, sida 3

Blandade ämnen. S:enhuggare. Utgifvaren af Nerikes Allehanda skrifver från Tours i Frankrike : Bland märkvärdigheter, som möta en fremling, då han företager en utflygt i omgifningarne af staden Tours, höra utan tvifvel. utom de talrika slott och ruiner af borgar från feodaltidens och adelsväldets gyldene ålder, på hvilka Touraine är särdeles rikt, de underliga bostäder, som förekomma i närheten af Loire. Flodens stränder ega nämligen på ett par ställen en bergsträckning af medelmåttig höjd. På en sida är berget kalt och tvärbrant, på de öfriga sluttande och beklädt med vinrankor och fruktträd af åtskilliga slag. Den kala sidan vetter åt landsvägen, som går fram mellan berget och floden. En afton återvände jag från en promenad och kom att taga vägen just förbi det ofvannämnda berget. Jag hade besökt lemningarne af en riddarborg från tolfhundratalet, hvilken under revolutionens oroliga tider blifvit ett offer för hatets och reseriets vilda framfart. Nu hade den moderna tidens idoghet tagit slottet i besittning och omskapat detsamma eiter sitt hufvud. Löpgrafvarna, till en del väl bibehållna, voro förvandlade till frodiga bönland, riddarsalen, der fordom mägtiga herrar samlats till: vapenlek eller rådplägning, hade nu antagit karakteren af visthusbod, och öfverst på bröstvärnet af det ena tornet, som förr tjenat skyltvakten till utkik, hade man nu upphängt tvättade kläder att torka. Så trampar ofta ett prosaiskt slägte oförsynt under fötterna hvad som borde utgöra föremål för dess vördnad och omvårdnad. I På återvägen gick jag just och funderade på hvad jag sett, undrande, på hvad sätt efterverlden kommer att behandla vår tids verk, då jag befann mig på det omtalade stället af landsvägen. Mörkt hade redan inträdt. Huru stor var ej min förvåning att finna hela bergväggen upplyst af ljuslågor, som tycktes sprida ett blekt sken, likasom inifrån sjelfva klippan. i — Hvad kan det betyda? tänkte jag. Detlyser derinne? Sagoålderns dagar äro ju jör längesedan försvunna. Bergtrollen gästa ej nere på jorden. Det kan ej vara sådana, som tändt ljusen, för att locka vandrare förrädiskt in i djupa klippsalar. Saken måste hafva någon annan förklaringsgrund. Det kan icke ligga något farligt i en undersökning på närmare håll. Efter att sålunda lungt hafva dämpat min inbillning och öfvertygat mig sjelf, att jag ännu lefde fullkomligt i verkligheten, gick jag att bana mig väg upp till föremålet för min förundran. Ju närmare jag kom, ju mer vexte min förvåning: Midt på bergväggen funnos fönster, från hvilka ljus utgick. Ett af dem stod öppet. Man pratade och skämtade derinne på den klaraste Tourainerdialekt. Det fanns folk innanför således. Jag famlade redan på en ingång och knackade dristeligen på. — Entree libre! hördes inifrån. Jag inträdde och befann mig i en verklig sten kammare, der tak, golf, väggar och till och med en del möbler bestodo af ett och samma bastanta material, men ej murade och hopfogade efter vanligt sätt att bygga hus, utan hela rummet var helt enkelt urholkadt i berget. Midt på golfvet satt husets hela familj samlad vid ett grofhugget stenbord och kalasade med god lust på sin aftonmåltid, som också förekom litet ovanlig: färska fikon med bröd. och melon kryddad i salt och peppar. Snart fick jag veta, att jag råkat på en hel koloni eller by af bara stenhuggarfamiljer, som voro bosatta i berget, af hvilket hvar och en egde ett stycke. Deras arbete och sysselsättning bestod i att ur de djupa och långa gallerier, som bildats genom en under långliga tider fortsatt sprängning, framforsla det ypperligaste byggnadsämne. Alltsammans utgjordes nämligen af den finaste och mest lätthandterliga sandsten. De yttersta salarne närmast utgången hade de försett med dörrar och fönster och inredt åt sig till bostäder, svala och angenäma om sommaren, lugna och torra under den blåsiga och fuktiga årstiden. Den familj, dit jag inträdt, visade sig mycket vänlig. Man bjöd mig på vin och vatten, den bästa förfriskning man visste, och förde mig beredvilligt omkring ett stycke i de långsträckta klippgångarne. Och när j g berättade, att i mitt hemland fanns godt om dylika salar i bergens innandömer men att ingångarne dit öppnade sig med mör djupa schakt rakt nedåt, och att ämnet, som skaffades fram i dagen, var malm, som måste smältas i eld innan man kunde få något godt af den, då visade man mig några verktyg och sade: — Det här är svensk vara. Helsa till edra landsmän, som göra så präktigt jern. . kKejsar Napoleons jernvägstrain. I Hvåö nement förekommer följande skildring af en kor