konserter under ongen, och utom de vanliga examina vid slutet af hvarje termin, hade vi en stor täflan hvart tredjår, till hvilken konst-professorer och amatörer från alla orter voro inbjudna. Er kommitte, som skulle bestämma priserna bildades då, medaljer utdelades, och til de elever, hvars kurs var slutad, utlemnades betyger. Det dröjde icke länge innan jag ble fullkomligt hemmastadd och lycklig i mit cllif. Jag tyckte om mina lärare, mins nliga skolkamrater och den behagligs regelbundenheten i timmar och sysselsättningar. Af naturen lärgirig, fann jag outsäglig tillfredsställelse i medvetandet om daglig förkofran. Att vakna om morgonen med hela dagen framför mig och veta att hvarje timme på förhand var indelad till min nytta — att vinna ett småleende af madame Brenner eller ett ord af beröm från professor Metz, att arbeta strängt under arbetstimmarna, leka muntert, då hvilostunden kom, smyga mig bort i skymningen till någon tyst vrå och läsa tills det var för mörkt att göra något annat än sitta och tänka med hopknäppta händer och sedan gå till sängs, trött och lycklig, i frid med mig sjelf ock hela den öfriga verlden — detta var i sanning ett lif sådant jag aldrig hvarken förr eller sedan kännt, och som ingen aj oss kan känna, utom i våra lyckliga skoldagar. Skolan var också som ett hem, i detta ords sanna betydelse, och vi helpensionärer voro för hvarandra, till största delen, som medlemmarne af en enda familj. Jag hade många vänner; ty vi voro alla vänner, och två eller tre synnerliga förtrogna.