— Ja, vi skola gå i dag, om vädret sortfar att vara vackert. — O, förtjusande! Jag hade nästan fruk tat, att våra eftermiddagar på landet aldrig åter skulle börja. — Det är dertöre att en hel vinter förflutit sedan vi gjorde vår sista utfärd, och det — låt mig se — det måtte ha varit i Oktober. — Och vi äro nu i medio af April! Det gör ingenting, sommaren är åter i annalkande, och tiden har, när allt kommer omkring, icke gått så särdeles långsamt. Hvart tror du vi skola gå? Till Eremitaget eller till Königsbergs ruiner? — Det är mer än jag kan säga; men jag skulle tro till skogen vid Brähl. Professor Metz var der häromdagen, och jag hörde honom säga till madame Brenner, att han aldrig sett sådana vilda blommor i hela sitt lif. — Tyst! Här kommer han. Han får inte finna oss sysslolösa! Och, då dörren öppnades, voro de båda talandes hufvuden fiitigt lutade öfver deras stafletter. Professorn kom in, lång, mager och grå, och kastade hastiga, ransakande blickar rundt omkring rummet. Icke en hriskning störde den djupa tystnaden i ateliern, och surret af en fluga mot takfönstret hördes tydligt. Ut och in, banande sig väg mellan stafletterna, gjorde len store mästaren nu sin rund i klassen. Några skänkte han ett ord af beröm, åt undra skakade han på hufvudet, och somiga gick han tyst förbi. I det han stannade bredvid mig ett ögonblick, yttrade ian en kort grymtning af bifall, och nästa igonblick böjde han sig öfver min olyckiga granne Emma Werner, tog penseln ur