var så fullkomligt lycklig under sitt skollif som jag. Af naturen stolt och förbehållsam, skaffade hon sig inga förtroligs vänner och gaf ej heller mig någon plats i sitt hjerta, som jag en gång hade hoppats. Vi voro goda vänner, men icke stort mera, och vårt vistande i Zzollenstrasse förde oss mindre tillsammans än man kunde hafva väntat. Så förflöt år efter år, och, emedan vi voro så långt från hemmet, tillbragte vi såväl ferierna som lästiden vid akademien. Vi skrefvo till vår far ungefär en gång hvar tredje månad — han svarade oss ungefär två gånger hvar åttonde eller tionde. Hans bref voro alltid lika, så lika, att han gerna kunde låtit lithografiera dem. Han var glad att höra, att vi voro så nöjda med vår vistelseort, och att vi gjorde så stora framsteg; han mådde bra, och Beever var sig lik som alltid, och han förblef vår tillgifne fader etc. Detta var innehållet af hans bref — icke ett ord mer och icke ett ord mindre. För min del hade jag upphört att bry mig om hemmet och England nu. Jag kände, att det blott fanns ett hem i det gamla landet, som någonsin kunde blifva hem för mig — och deri hade jag intet hopp att någonsin åter inträda. Att stanna utomlands för alltid, besöka Rom och Vatikanen någon gång före min död och sluta mina dagar inom murarne af den akademi, der jag var en älskad lärjunge, utgjorde derföre innehållet af mina böner — målet för mina önskningar. XIX KATIILEL. En oväntad händelse. — Har man hört någonting om utflygten.