hon icke tyckte om arbete och trodde, alt hon i denna vetenskapsgren skulle få mindre att lära sig. Hon misstog sig likväl ty musik som den läres i Tyskland och musik som den lärdes af miss Whymper voro två mycket olika saker. Först och främst måste hon lära på annat sätt mycket af hvad hon förut inhemtat, hvilket aldrig är lätt; för det andra måste hon studera harmonilära och tör det tredje var hon tvungen att öfva sig ett visst antal timmar dagligen. Beträffande den lätta moderna skolan, hvarvid hon hitintills varit vand, gagnade den henne till ingenting. I stället för fantasier och arior med variationer, dömdes hon till sonater af Beethoven och Mozart och fugor af Sebastian Bach. Allt detta gjorde, att min stackars syster det första halfva året eller så var mycket olycklig. Jag vet i sanning icke huru eller hvar det skulle hafva slutat, om icke professor Oberstein en dag upptäckt, att Hilda hade röst — en röst, så ren, så stark, så ljuf och böjlig, som sällan förut hade hörts inom skolans väggar. Från den stunden var Hilda nöjd, och lärarne hade jemförelsevis föga besvär att förmå henne till arbete. Att sjunga var lättare än spela fugor och studera Albrechtsberger. Dessutom var hennes fåfinga väckt. Hon längtade efter den tid, då hon kunde deltaga i konserterna, och hon fann, att hon, då hon sjöng, var till och med vackrare än då hon teg. Hennes framsteg förvånade oss snart, och efter ungefär aderton månader af professor Dbersteins undervisning, var hon kompeent att sjunga vid en af våra matintes nusicales, der hon skördade mycket bifall. Jag tror likväl icke, att Hilda någonsin