Bland dessa sednare voro Annchen oci den mörkhåriga Luisa och en ömhjertad liflig bäjerska, vid namn Ida Laxe, mec ett hjerta fullt af entusiasm och ett huf vud fullt af legender. Jag fästade mig mycket vid henne, och då Annchen ocl Luisa, som båda voro äldre än jag sjelf hade lemnat skolan, blef vår vänskaj ännu innerligare. Våra tycken, åldrar studier och ambitioner voro desamma. V hade båda valt målning till vårt hufvud sakliga ämne, vi studerade under samme mästare, vi ritade efter samma modeller vi arbetade i samma klass och vi innehade samma sofrum. Hon var faderoch moderlös och motsåg konsten som sitt yrke Jag drömde också om ära och hoppades att den tid skulle komma, då min fa ville tillåta mig vända mina studier i dess rätta värde. Termin efter termin vanr jag mina lärares bifall och kände förmågan blifva allt starkare och klarare inon mig. Efter en tid erhöll jag tredje medaljen för den bästa ritving efter forntiden, och, vid slutet af tredje året, andra silfvermedaljen för en original-komposition att vinna första silfvermedaljen eller till och med någon gång i tiden den stora guldmedaljen vid täflingen, var en ära, som jag knappast kunde hoppas uppnå: men hvilket, ehuru jag knappast vågade tillstå det för mig sjelf, hade blifvit mitt lifs stora syftemål. Hvad Hilda beträffar hade hon ingen sådan ärelystnad. Då hon, enligt skolreglorna, såg sig tvungen att välja någon serskild konst, valde hon musik, hvari hon redan hunnit temligen långt. Jag tror icke, att hon verkligen älskade musik eller valde den af förkärlek, utan derföre att