Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 augusti 1866, sida 1

kunna tro det, då man ser honom. Åtminstone skulle du icke hafva trott det, om du betraktat honom så nära och så ofta som jag, och sett hvilken fin, vacker, artig gentleman han var, med ett band i knapphålet och ljusa mustascher, som hängde öfver hans mun liksom en frans af spunnet silke. Han brukade rida och åka omkring utan all uppvaktning och promenera i de publika trädgårdarne efter middagen med sina två små gossar, som en vanlig menniska, och många gånger, då det fransyska teatersällskapet kom till staden och madame Brenner tog en utvald afdelning af sina elever med sig att se en pjes af Racine eller Molicre, såg jag hans höghet applådera med sina egna furstliga händer, eller luta sig tillbaka och skratta tills tårarne runno ned för hans kinder. Spektaklet, skulle jag anmärka, var alltid slut klockan nio, och damerna i logerna buro hattar samt hade sin stickning med sig. Så var storhertigen komponist och författade klassiska kantater, som utfördes af eleverna vid vår akademi, och han spelade violin, sades det, beundransvärdt, och han svarfvade de mest utsökta små aska af elfenben till alla sina furstliga nicce och kusiner, ända ned till dem af Saxen Hohenhausen i fyrtionde led, och på sitt slott i Schwartzberg, ett gammalt roman tiskt jagtslott omkring två mil från huf vudstaden, höll han tama vildsvin, endast för ändamålet att tillställa vildsvinsjagter vid fackelsken, för att roa de förnäma gäster, som kommo till honom under säsongen. Hans smak och tycken voro således, som marn ser, högsta grad förfinade, och