Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 augusti 1866, sida 1

genhet, otrefnaden att dagligen lefva bland fremlingar och sceneriets enformighet gjorde resan ganska tråkig. De flesta passagerarne voro holländare och brydde sig föga om oss; och åtminstone de två första dagarne låg vår resa mellan vallar omgifna af popplar, med här och der en våderqvarn att afbryta enformigheten. Att denna flod kunde vara Rhen, den sköna, romantiska Rhen, hvarom jag läst så mycket och hvarom Hugh Farquhar berättat mig så många sagor och legender, syntes omöjligt. På tredje dagen började jag tro det. Sedan vi passerat Cöln, blef sceneriet vackert, och för första gången såg jag berg, vingårdar och ruiner, bevexta med murgrön. Då kommo en mängd franska och engelska resande och ett sällskap kringresande musikanter ombord, och, emedan vädret var mycket vackert och varmt, dukades borden på däck, och vi åto middag i fria luften. ÄÅllt detta var nytt och muntrande, och timmarne flögo så hastigt, att sommarskymningen inbröt alltför snart, och vi landstego, helt ogerna, i Coblenöfver natten. Det beständiga resandet började emellertid nu att matta oss, och ehuru vädret var till och med klarare och utsigterna vackrare än någonsin, voro vi så uttröttade då fjerde dagen kom, att vi icke till hälften kunde njuta af resans under. Då vi sent på eftermiddagen landstego vid Mayence, funno vi att diligensen afgått för flera timmar sedan, derföre förde kaptenen oss till ett litet värdshus, der vi söupgrade vid ett långt bord med en mängd andra menniskor och sofvo i en sängkan mare, med utsigt öfver floden.