Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 augusti 1866, sida 2

— Vi skola till gymnasium, sade hon stolt. — Stackars barn! Han J inga förä i drar, efter J skolen skickas så långt från shemmet? — Vi hafva en pappa, svarade Hilda. Främlingen höjde medlidsamt på axlarne. — Så besynnerligt! mumlade han. Hade mina barn lefvat, kunde jag aldrig hafva skiljt mig från dem, och likväl anförtror denne man sina små flickor — — Pappa är ingen man, inföll Hilda förargad. Han är en herre. Främlingen satte sig, med ett sorgligt leende, på en af våra kappsäckar och tog hennes motsträfviga hand i sin. — Just hvad jag skulle hafva förmodat, min vän, svarade han. Hvad heter din far? — Edmund Churchill, Esquire. — Churchill! upprepade han. Edmund Churchill! och upptog derefter, med en blick af förvåning, en bok ur sin ficka och började hastigt bläddra deri. Kort derefter sade han, i det han stannade med fingret på ett serskildt ställe: — Jag känner er far — åtminstone känner jag en Edmund Churchill från London. — Då känner ni kanske också mr Jonathan Bose? inföll jag ifrigt. — Jag tror det. Hvad vill ni veta om honom? — Vi skola gifva honom detta bref, sade jag, och kaptenen har lofvat föra oss till hans hus, då han får tid. Vår nye vän räckte tram handen efter brefvet och bröt sigillet.