Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 augusti 1866, sida 2

gonen dagades gråa bad mig försöka sti igt, och att någon upp, ty vi voro nu låter i lugnt vatten. Vi stego då upp, båda mycket bleka, och vågade oss upp på däck sör att inandas den friska luften och taga en titt på Rotterdam. Passagerarne voro alla sysselsatta med sina saker, och båten var uppfylld af utländska bärare, som buro örringar och röda mössor och pladdrade ett. besynnerigt språk, som jag aldrig förut hört. Tätt redvid oss lågo de stora kajerna, omgifna af träd och höga hus, lastade med balar af gods och svärmande af sjömän af alla nationer. Längre bort utsträckte sig den breda floden, uppfylld af handelsfartyg, och ängs stränderna, så långt man kunde se, ett oändligt perspektiv af magasiner, master och afsmalnande kyrktorn. Sällsamheten i denna scen och de många olika språken gjorde mig så nervös, att då en gammal herre, med en anteckningsbok i nanden och en penna bakom örat, kom fram till oss och frågade, om icke vi också skulle stiga i land, kunde jag med svårighet framstamma ett begripligt svar. Han såg derefter på adressen på våra kappsäckar. — Zollenstrasse! utropade han. Zollenstrasse am Main! Ah, det är långt härirån, små resande! Hvem skall tega vård om er genom landet? Jag skakade på hu jag icke visste det. — Och hvad skolen J göra, då J kommen dit? Han J några vänner i hertigdömet? Hilda kastade tillbal sina mörka ögon till vudet och sade, att ka lockarne och lyfte hans ansigte.