verksamma tillredelser för vår afresa. Hilda emottog denna nyhet med liknöjdhet — jag med blandad ledsnad och nöje — Goody med outsiglig förtviflan. — Var det inte nog, sade hon tjugo gånger om dagen, var det inte nog att förlora en af mina älsklingar, och måste jag nu skiljas från de två, som äro qvar? Kanske jag aldrig skall lefva att äterse någon af er, men, om ni vore mitt eget kött och blod, kunde jag inte älska er högre. Till svar härpå, tröstade jag henne så godt jag kunde och lofvade att aldrig glömma henne, om jag också skulle vara borta tio år. Sålunda förflöto många dagar, och vårt vanliga lefnadssätt afbröts af alla slags nya omsorger och sysselsättningar. Våra garderober, som alltid hade varit temligen knappa, måste nästan helt och hållet förnyas, och två unga fruntimmer höllos i beständigt arbete i ett öfre rum, sysselsatta med att förfärdiga kappor, klädningar och andra nödvändighetsartiklar, hvilka allt då och då skulle profvas och utgjorde afhandlingsämnet. Våra studier drefvos fö samma gång icke längre med sin vaniga regelbundenhet, och, efter omkring en veckas förlopp, tog miss Whymper sitt sista farväl. Vi blefvo nedkallade till pappas rum för att taga afsked af henne. Ehuru det nu var midsommar och ingen brasa fanns, stod min far som vanligt med ryggen mot kakelugnen. Miss Whymper höll på att stoppa tre eller fyra banknoter i en stor röd plånbok. — Jag har, sade min far, med detta utseende af ståtlig artighet, som han antog efter behag, varit mån om att göra