Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 augusti 1866, sida 3

om de tyska solkbankerna. Utgifvaren af Nerikes Alleb:a hr Arv. Gumeelius har i ett bref till tidninge skritvit i ofvannämnde ämne följande, hvilket helt visst skall intressera hvarje vän af arbetsklassens förkofran. ,Arbetsklassens betryckta och osäkra ställning daterar sig icke från i går. Länge har den här och hvar, men mest i kapitalfattiga länder, varit bittert känd och beklagad, och det har utgjort en af de mest berättigade invändningarne mot utsträckt näringsoch tullfrihet, att en mängd yrkesidkare icke skulle med deras små resurser, kunna motstå en någotsånär frisläppt täflan. Länge har det ock utgjort en vigtig fråga för menniskovänner och statshushållare, huru något bättre skulle åstadkommas. Troligen ense har man blifvit derom, att en förbättrad folkbildning är ett hufvudvilkor; men här finnes ock ett annat oafvisligt behof; kreditanstalterna för folket måste komma i bättre händer, än pantockrarnes. Det vigtiga året 1848, tog äfven denna sak om hand, men misslyckades härutinnan, som i mycket annat. Man bildade på några ställen förskottsföreningar för handtverkare, och välgörenheten var härvid verksam; men välviljan strypte sina barn: förskottsbankerna förvaltades såsom barmhertighetsinrättningar, förskotterna blefvo blott till hälften lån, hälften allmosor, och frågan föll — för att nppstå i en bättre form. I den lilla tyska staden Dilitzsch grundlade Schultze, numera kallad Schultze-Delizeh, år 1550 en förskottsförening, som i denna dag har vunnit mer än 1000 efterföljare inom Tyskland och derstädes allmänt betraktas såsom en verklig välgerning. Schultze yrkade: att de, som sluta sig tillsammans till en förskottsförening, skola dervid svara: en för alla och alla för en; att de skola genom egen omtanka bilda sig en grundfond för sin rörelse och en reservfond. samt att den kredit, som under dessa förutsättningar bör komma dem till del — och som icke svikit dessa föreningar — skall för deras medlemmar blifva en sjelfförvärfvad fördel till gemensamt gagn och bruk inom deras slutna krets. Schultzes satser hafva blifvit bekämpade; man har i dem sett hugskott, vådor. Här är ej,i detta korta bref, tillfälle att redogöra för skäl och motskäl. Vare nog sagdt, att Schultze-Delitzsch fått erfarenhetens domslut på sin sida. Hans banker hafva vuxit såsom svampar — välgörande svampar, som samla och kunna gifva — öfver hela Tyskland; — hafva i sjelfva Österrike, der de först nyligen vunnit inträde, utbredt sig med otrolig hastighet; — äro på vippen att få fast fot till och med i Frankrike, der sjelfverksamhet eljest är ett brott och styrelsen vill tänka, tala och handla för alla, I början gick det långsamt: år 1855 voro ännu blott 7 föreningar af ringa omfång bildade; men sedan har det gått desto raskare: 1861 voro 340 sådana folkbanker kända, och nu, år 1866, vet man, som sagdt, att de äro mer än 1,000. År 1861 rörde sig dessa föreningar redan med mer än 50 millioner svenskt riksmynt; nu är deras verksamhet i alla afseenden vida förökad. För ögonblicket kunna tyvärr inga sifferuppgifter om den nuvarande ställningen lemnas, men de skola komma och skola tala högt för sin sak. Men det är ej nog, att trädet höjer sin krona mot skyn; det måste jemväl till rot och stam utveckla sig så, att det icke bräckes eller kastas omkull af första stormil. Huru kan det månne i grunden stå till med dessa försök af obemedladt folk att spela bankirer? Jo, det står så till, att dessa föreningar hafva genomgått 1557 års kri utan att vackla; de hafya sett tyska länder föra ett par krig utåt och ett inbärdes krig, utan att folkbankerna tappat modet; ja medan riksoch penningestaden F Frankfurt nödgats förklara sig ur stånd att skaffa pengar, ha solkhankorna fortsatt sin rörelse. I allmänhet betalar ingående ledamot till reserofonden en inträdesafgilt af emt 1: 50 till 5 rdr, olika på olika ställen. Sedan insätter han månadtligen i rörelsens grundfond t. ex. 50 öre