Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 augusti 1866, sida 2

narkiens befolkning, komma nu, genom direkt införlifning i densamma, de 4 å 5 millioner, som bebygga Holstein, den tyska delen af Slesvig, Hannover, Hessen-Kassel, Nassau och Frankfurt, samt, såsom medlemmar af det nordtyska förbundet, som ej blir annat än ett Preussen i vidsträcktare mening, de mer än 6 millioner innevånarne i de öfriga staterna norr om Mainlinien. Dessa sistnämnda stater hafva visserligen tillsvidare fått behålla ett skenbart oberoende, men då de ställas under Preussens militäriska och diplomatiska ledning samt alla deras vigtigaste angelägenheter skola afgöras inom ett nordtyskt parlament, hvars majoritet blir sammansatt af preussiska elementer, så komma de redan nu, såsom nominelt sjelfständiga, att bidraga lika mycket till stärkande af Preussens magtställning och europeiska inflytande, som om de verkligen blifvit införlifvade med denna monarki. Den materiella betydelsen af denna förändring blir ännu mer i ögonen fallande, när man tager i betraktande Österrikes och de återstående medlemmarnes af tyska förbundet nya belägenhet. Österrike, Preussens farligaste rival, beherrskade för icke länge sedan italienska halfön, antingen omedelbart eller genom sina satraper bland denna halfös feodalherrar. Numera är Österrike så godt som beröfvadt sina italienska besittningar och utestängdt från allt inflytande på det under huset Savojens spira enade Italiens angelägenheter. Än mer: samma kejsarstat, som på grund af både styrka och häfd hitintills var den dominerande magten inom tyska statsförbundet, har nu måst samtycka till att låta afkläda sig ända till karakteren af tysk stat, ehuru det ännu herrskar öfver en icke oansenlig del af det förra förbundsrådet. Inom Tyskland finnes numera endast en stormakt: Preussen. Det balanssystem, genom hvilket de tyska mellanoch småstaterna erhöllo en större vigt än de på grund at sin materiella Istyrka annars kunnat taga i anspråk, är upphäfdt; de kunna icke längre välja sin gravitationsmedelpunkt i den ena eller den andra af tvenne om deras röster täflande tyska stormakter; de kunna icke längre schacka eller undandraga sig den stora nordtyska monarkiens supremati, så mycket mindre som föga utsigt finnes för handen, att de skulle blifva i stånd att sins emellan stifta ett starkt sydtyskt förbund. Äfven om den ömsesidiga afundsjuka, som de visa mot hvarandra, icke omöjliggjorde ett sådant, utgör Bajerns, Wirtembergs, Badens och Hessen-Darmstads folkmängd tillsammans endast inemot 8 millioner menniskor, således blott en bråkdel af den stora germaniska folkstock, hvars öfvervägande antal direkt eller indirekt kommer att följa Preussens fana. Och härvid är ytterligare en faktor ått taga med i beräkningen: det tyska enhetssträfvandet, som genom de preussiska vapnens och den preussiska diplomatiens framgång redan skridit så nära sitt mål, samt de med hvarje år allt starkare demokratiska idterna, som i småstatsväsendet och småhofven se och bekämpa en qvarlefva från medeltidens feodala inrättningar. Dessa sträfvanden till nationel enhet och rationelt rättsskick skola fortgå, och då Preussen nu oåterkalleligt och en gång för alla blifvit den kärna, kring hvilken det öfriga Tyskland har att sluta sig, så kan man förutse, att dessa ideer skola blifva Preussens mägtigaste bundsförvandter, om det icke släpper sin stora mission ur ögonsigte eller lemnar sitt så lyckligt började och delvis genomförda verk ofullbordadt. De delar af tyska folket, som ännu hafva att underhålla miniatyr-furstar, hvilka städse ligga i delo med sina undersåter om deras politiska rättigheter, skola säkerligen med större otålighet än någonsin afvakta det ögonblick, då dessa smådynastier få dela de italienska feodalätternas öde — ett ögonblick, som väl icke så långe skall låta vänta på sig. Den förbittring, som för närvarande råder i Sydtyskland, öfver det sätt, hvarpå, och de medel, genom hvilka Preussen börjat upprättandet af Tysklands statsenhet, synes redan nu vara på väg att gifva vika för medvetandet af och glädjen öfver, att något stort och framtidsdigert dock blifvit uträttadt, och att hädanefter tyska nationen sjelft bör, med större utsigt till framgång, kunna med sina egna krafter och med ,,folkliga medel fullborda hvad kabinetts-krig och diplomatisk konst grundlagt. Staden och Länet. Besvären öfver magistratens beslut att fastställa antalet af stadens riks