Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 augusti 1866, sida 1

ät en liten bit kyckling, mitt lamm — kom, ni är varmare nu! Ehuru mycket matt, var jag likväl icke hungrig och måste öfvertalas och smekas mycket, innan jag kunde förmås att smaka någonting. Sedan jag en gång börjat, kände jag mig emellertid bättre, derefter tog Goody fram en butelj med något konjak i och gaf mig litet varm konjak och vatten, hvilket i hög grad uppfriskade och styrkte mig. Då detta var gjordt, gick jag och satte mig på hennes knä, som jag brukade göra i fordna tider, och lade mitt hufvud mot hennes axel. Till min stora förvåning utbröt Goody åter i våldsamma snyftningar, slöt mig till sitt bröst och började gunga mig af och an, lik en menniska stadd i djup bedröfvelse. — Gråt inte så, Goody, hviskade jag, läggande mina armar om hennes hals. Gråt inte så! — Jag kan icke hjelpa det, min älskling — jag kan icke hjelpa det, då det ommer för mig, klagade hon. Och ni kall sakna henne så! Ni skall sakna henne! — Jag skall sakna henne hvarje dag af mitt lif, sade jag, med stor ansträngning hållande tillbaka mina egna tårar nu. Hon var så snäll mot mig, Goody, och jag älskade henne så högt. — Nej, hon var inte alltid så snä!l mot er, som hon kunde hafva varit, men hen menade intet ondt dermed, snyftade Goody. Det kom så hastigt — för hastigt, min älskling, för mig att veta hur jag skall bära det ännu. (Forts.)