Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 augusti 1866, sida 1

mig. Vi hade mycket långt att åka, och jag minnes så väl som om det vore i gär, hur vi genomforo gata efter gata, hur vattnet stod i mörka pölar på stealäggningen, hur vi småningom beträdde en välkänd väg och körde upp framför det ensliga huset, som nu åter skulle blifva mitt hem. Der voro almarne, mörka och höga som alltid, och der var den dystra murgrönan, som öfvertäckte halfva stenfoten. Der, då vi stannade utanför porten, var också kära gamla Goody, som tittade ut vid första ljudet af vagnshjulen. Klättrande ned så godt jag kunde, under det min far gjorde upp med kusken, kastade jag mig i hennes armar. — Mitt lamm, min älskling! utropade hon i afbrutna ord och betäckte mitt ansigte med tårar och kyssar. Under det vi så stodo, kom min far in. Han kastade en vredgad blick på oss båda och bet sig i läppen. — Upphör med det der, Beever, och för barnet till sängs, sade han kärft, for så forbi och gick till sitt rum. Men i stället för att göra något sådant, förde Goody mig ned till köket, der en munter brasa sprakade i spiseln och ett litet bord var dukadt till qvällsmat. Här gned hon mina kalla händer och mina ännu kallare fötter — aftog min hatt och kappa — och uppmanade mig att icke gråta, ehuru, hennes egna tårar runno ymnigt. — Ty det tjenar ingenting till att sörja, min älskling, sade hon. Det är en bedröflig verld, och bekymmer drabba unga så väl som gamla, men hvad som är Guds vilja, är säkert det bästa. Det är svårt att alltid tro he, min älskling, men det tjenar ingenting till att sörja. Försök och