Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 augusti 1866, sida 1

stor kappa med pelskrage. En uppassare stod bakom honom med ett ljus, och Boots tittade in genom dörren. I början kunde jag knappast erinra mig hvar jag var, men så snart min far åter talade, blef allt tydligt för mitt minne. — Jag vill naturligtvis, sade han i sin gamla befallande ton, betala hvad ni kan fordra för det skydd ni gifvit henne. Fy! ett sådant hål! — Mycket ledsen, min herre, sade uppassaren ödmjukt. Hade ingen id om, att den unga damen var här, min herre. Det är alltsammans Boots verk, min herre — icke vårt fel, försäkrar jag er. — Boots, Boots, i sanning! upprepade min far förbittrad. Hvar är karlen? Jag skall lära honom att — hå! är du der din slyngel? Säg mig hur du vågade föra en gentlemans barn i en sådan gemen håla som den här? Boots såg ned och svarade icke, hvilket endast retade min far ännu mer. — Du kan tacka Gud, sade han, att jag icke klagar på dig hos din herre. Gå ur vägen! Sägande detta, fattade han mig i armen och släpade mig öfver gården, vid hvars: port en hyrvagn väntade. Sjuk af förskräckelse och köld, kröp jag ihop i ett! hörn af vagnen, under det min far kastade sig i motsatta hörnet och bad kusken köra. j Vinden hade nu medfört regn, och gatorna voro våta och tomma. Knappast en bod var öppen och knappast en varelse syntes till. Sittande der midt emot min far och kännande att jag fruktade honom mera än någonsin, såg jag ut i den ödsliga natten och vågade hvarken tala eller röra