Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 augusti 1866, sida 1

nen ihop öfver ryggen och spatserade på händerna. Lemnad ensam nu och kännande mig mycket kall och trött, stängde jag dörren och kröp ihop i min vrå. Åter slog klockan — denna gång fyra qvart och sedan nio slag för timman. Nio och diligensen kom half åtta! Hade man alldeles glömt mig och måste jag stanna hela natten på detta besynnerliga ställe? Hvad skulle min tante säga, om hon kunde se mig nu? Skulle den lille gubben vilja herbergera mig och låta mig sofva der med stöflorna och skorna, under det han gick till sängs i stallet? Hur skulle jag finna vägen hem på morgonen? Och hvad skulle Goody göra, då hon fann, att jag hade blifvit lemnad i detta tillstånd hela den förfärliga natten? Oaktadt min sinnesstyrka, kunde jag icke afhålla mig från några sjelfbeklagande tårar. Sedan blefvo mina tankar förvirrade och mina ögonlock tunga, och jag föll i en orolig sömn, hvarunder jag drömde. att jag ännu en gång satt i diligensen, på väg till London. Enda skilnaden var, att Goody körde, och att vi drogos af ett spann af fyra hundra trettiosex tusen åtta hundra par blanka stöflor. Jag kan icke säga hur länge jag sof Det kunde hafva varit mer än en timme. eller kunde det hafva varit blott några ögonblick. Så djup min sömn var, väckte mig likväl ett plötsligt ljussken öfver mins ögon. — Barbara! sade en hastig, tydlig rös tätt bredvid mig. Barbara! Sättande mig upp efter någon ansträng. ning, såg jag mig omkring och varseble min far. Han hade hatten på sig och er