Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 augusti 1866, sida 2

UuLLAIAdC IAII 818 IIICG VUMLTIIA 0CII DJCIILSTtiÄ-tlE111 emot konskriptionsförslaget. men för ökad öfning för hela beväringen samt införandet af en lagligen ordnad fullständig folkbeväpning. Baron Bildt har ett så vidt fält för sin verksamhet såsom öfverståthållare i hufvudstaden och såsom ordförande i dess kommunalstyrelse m. m.. att vi icke tro det han på något sätt vidare åtrår riksdagsmannaskapet, hvilket utgjorde den stege, hvarpå han klättrat upp till utmärkelse och gunst, men åt hvilket han på sista tiden egnat föga intresse och uppmärksamhet. F. d. statsrådet Fåhreus är en gammal ärans man, hvilkens insigter och erfarenhet påkalla vördnad och som utan tvifvel skulle vara en prydnad för första kammaren, såvida icke i hans egna ögon hans långt framskridna ålder lägger hinder i vägen derför. I sådant fall skulle utan tvifvel kammarrättsrådet Kinmansson, som genom insigter. humanitet och talang hör till de mera framstående ! inom vår embetsmannaverld, vara en ganska lämplig kandidat. Resultatet af dessa betraktelser blir, såsom man kan finna, att bland de flera personer, som blifvit ifrågasatta, man skulle ha största anledning att söka förena sig om följande: friherre De Geer, grefve C. M. Björnstjerna, bankdirektören Wallenberg samt f. d. statsrådet Fåhreus eller kammarrättsrådet Kinmansson. Det torde ej vara ogrannlaga när vi upplysa, att man tror sig veta, det statsrådet Fåhreus kommer att väljas af Göteborgs och Bohusläns landsting. — Konungens Andra Lifgarde. I Fäderneslandet har man nyligen läst följande! anmärkningsvärtla berättelse, rörande hvilken vi väntat få se någon vederläggning: eller förklaring. Då intet sådant arhörts, anse vi oss böra återgifva berättelsen. Den lyder sålunda: Personer, som för omkring fjorton dagar sedan passerade förbi andra gardets kaserngård, blefvo dervid vittnen till ett högst besynnerligt uppträde. Man såg ett kompani uppstäldt på gården liksom till exercis. Kompanichefen sjelf jemte det öfriga befälet hade intagit sina platser och började kommendera. Men, hvilken löjlig syn! I stället för att gifva akt, ,skyldra gevär o. s. v., började gardisterna att prata högljudt med hvarandra, gjorde höger och venster om, togo hvarandra på lek i lufven, sparkade hvarandra bak och utförde sinsemellan en mängd andra lustiga upptåg, allt under sorl och oväsen. Förgäfves fortsattes från befälets sida med lystringsorden; det blef ingen exercis af, och sedan detta virr-varr fortfarit ett par timmar, hvarunder befälet icke vågade personligen gå emellan, för att återställa ordningen, blef slutet, att kompanichefen bjöd hela kompaniet på — bränvin. : En af åskådarne drefs af lätt förklarlig nyfikenet att efterhöra anledningen till detta mystiska örhållande och inhemtade dervid flera rätt märkliga upplysningar om ställningar och förhållanden vid detta regemente. Sekundchef vid konungens andra lifgarde är C. G. R. Lindecreutz, hvilken för omkring ett par månader sedan hade oturen att rida omkull och dervid afbryta ena benet, i följd hvaraf han allt sedan legat till sängs under läkarevård. Denne beklaglige krympling har under denna tid ej varit sjukrapporterad, utan fortfarande fungerat såsom regementets sekundchef; och såsom ett indirekt bevis på att förmågan att gå och stå icke måtte anses vara serdeles behöflig för en svensk militärchef, må anföras att samme sängliggande patient blifvit under prins Oscars resa till Sofiero och trånvaro i öfrigt förordnad till chef för lifgardesbrigaden, hvilken befattning han jemväl för närvarande innehar. Oförmögen att röra sig ur stället, må man likväl icke tilltro denne chef vara overksam i sitt kall. Lik en annan Lennart Torstenson, hvilken från sjukbåren plägade utgifva sina ordres till den tappra svenska armåen, ligger hr Lindecreutz på sin sjukbädd och utfärdar de kraftigaste förordningar rörande disciplinen och ordningen inom regementet. Så har han t. ex. föreskrifvit att, då någon gardist blifvit vid majorsförhör tilltalad och dömd för fylleri, det åligger tjenstgörande majoren att till ,.straff-exercis beordra hela det kompani karlen tillhör, befälet inberäknadt. Ehuru kompanicheferna fästat vår nye Torstensons uppmärksamhet på att krigsartiklarne icke medgifva åläggande af exercis såsom straff, och ehuru de på det mest grannlaga sätt i verlden sökt bringa chefen till en tanke på det obilliga uti att ålägga de oskyldige straff med de skyldige, samt förklarat sig icke kunna ansvara för följderna af den hos manskapet med anledning häraf rådande förbittringen, har chefen likväl ej kunnat förmås att återtaga ordern. Det här ofvan nämnda frispektakel för 14 dagar sedan hade just uppstått med anledning af denna olagliga order. Det var kapten Funcks kompani, som blifvit ålagdt s. k. ,straffexercis på kaserngården, derföre att en vid banken posterad gardist, som af en civil person blifvit bjuden på bränvin, befunnits drucken. Äfven sistl. Thorsdag eftermiddag lärer ett likartadt uppträde förefallit med kapten Ehrenhoffs kompani, som äfvenledes blifvit dömdt till :straffexercis med anledning af att en karl varit full. Ett stort antal af manska-Åi pet aflägsnade sig Helt enkelt från kasernen och deltogo ej i exercisen, utsättande sig heldre attli straffas för orderbrott än att straffas oskyldiga; och det uppgifves nu att manskapet enhälligt beslutat göra sammaledes, eller gå sin väg, när det kommenderas till straffexercis. ; Så står det till med ordningen och disciplinen vid ett af våra rangregementen, för hvilket H. M. konungen sjelf är förste chef! Vi hafva här betraktat förhållandet från dess praktiska sida. Bedömdt från andra sidan, finner man att tjenstgöringsreglementet upptager såsom lagliga extra-judiciella bestraffningar för korporaler och manskap endast fyra straffgrader, nemligen: 1:o arrest i låst rum etc.; 2:o fängelse i mörkt rum, vatten och bröd; 3:o högst 25 prygel. och 1:o högst 50 prygel på en dag. Lika litet som tjenstgöringsreglementet talar om någon ,.straft1 exercis, lika litet veta krigsartiklarne något derom. Hr Lindecreutz order synes alltså vara lika olaglig som obillig. Men då de befallande sjelfva s icke gå lagligt till väga, huru kan man då begära att det underlydande manskapet skall göra det? Icke kan det vara II. M. konungens mening attli krigstukten inom svenska armten skall, genom : slikt förfarande, småningom helt och hållet under-J gräfvas! Såsom ett missförhållande, icke litet bidragande till att förslappa den sanna militära andan vid detta regemente, må anföras förhållandet med majorsbefattningarne. Så är t. ex. förste majoren vid s! Å Å FA ke — nr mt mm mm FÅ UD — ch i I ————-OQO12O— EA regementet, öfverstelöjt. af Edholm, tillika kunglig teaterdirektör och uppbär lön för begge dessa tjenster. Andre majoren, grefve Sv. Lagerberg, samtidigt löntagande expeditionschef vid landtför-J svarsdepartementets kommandoexpedition, gör in-J. gen tjenst vid regementet, men uppbär äfven der sin lön. Majoren vid regementet F. Horn är af)! sjuklighet oförmögen att göra tjenst, hvarför alltså! yngste majoren, Peder Ribbing, får ensam sköta Js hela regementet, enligt föreskrifter från invaliden : Lindecreutz. 1 8 1 Man kan sannerligen om detta regemente säga detsamma som man brukat säga om samhället: det är sjukt -mycket sjukt! — Från industri-expositionen. En brefkrifvare till Göteborgs-Posten berättar