Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 augusti 1866, sida 2

XV KärIILEL. En sorglig välkomsthelsning. Skulle hon verkligen låta mig resa? Icke förrän sista ögonblicket kunde jag förmå mig att tro det — icke förrän sista ögon blicket, då diligensen stod vid porten oct det var tid att taga afsked. Då såg jag på hennes blekhet, hennes tystnad, det fö stenade beslutet, som stod skrifvet på hvarj linie af hennes ansigte, att det måste så vara Sjuk, förvirrad, uttröttad af sorg och va kande, lät jag mig dragas till hennes brös och kände, att hon kysste mig två gånger på hvardera kinden. — Farväl, Bab, sade hon hest. Guc välsigne dig! Men jag hade icke styrka att svara — jag kunde icke ens gråta. Jag kunde endast lägga en liten kall hand i hennes oci tyst vända mig bort och följa Jane ti i porten. Postiljonen väntade med dörren öppen, otålig att begifva sig af, och ini sta ögonblick kände jag mig lyftad in, hörde afskedssignalen gifvas, uppfångade en kort skymt af Jane, med förklädet för ögonen, såg att miu tante icke längre stod i porten och fann mig ila bort — bort mot London. Jag minnes föga eller intet af hvad som följde, utom att diligensen var tom, och att jag låg tillbakalutad i ett hörn, döfvad och orörlig. En gång förde jag handen till ansigtet och fann, att mina kinder voro våta, och jag påminner mig, att jag undrade hvems dessa tårar voro och huru de kommit dit, men utom det tycktes jag ingenting märka. I Ipswich stannade vi som vanligt en timma, och senare på dagen erinrar jag mig, att jag vaknade lik