Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 augusti 1866, sida 2

trycka silfverringen tätare til! mitt hjerta. Hur det var, hade jag en oviss föreställning, att han ensam kunde bjelpa mig nu och förrän jag hade sett honom, ville jag icke uppgifva allt hopp. Var icke har mitt ideal af godhet och ädelmod, rikedom och makt? Var han icke ännu min hjeltc och min prins, och var det icke naturligt att jag, äfven i denna nöd, skulle se til honom efter hjelp? Dagen aftog, skymningen blef tätare stjernorna kommo fram en och en, och ännu väntade, hoppades, trodde jag. Hels eftermiddagen hade min tante varit inne stängd i sitt eget rum, och nu gjorde hor och Jane i ordning till min atresa. Del var ingen som kunde förbjuda mig, derföre gick jag ut och ställde mig vid trädgårdsporten, lyssnande efter hans ankomst Der borta glimmade ljuset i mitt kammarfönster, och då och då sväfvade er skugga öfver rullgardinen. Jag kunde icke låta bli att se ditåt, ty jag visste nvac som föregick derinne — visste att mir kappsäck packades, och att jag måste rese i morgon. Ack! der fanns både sorg och yrede i mitt hjerta, då jag åter vände mig bort och i dunklet kastade blickarne mot Broomhill. Mitt enda hopp stod till Hugh Farquhar och hans inflytande, och allt som jag väntade, räknande minuterna och mitt hjertas slag, blef detta hopp starkare Men han kom icke. Klockan slog nio — så tio, och jag visste, att allt hopp var ute. Han hade glömt sitt löfte, och jag måste resa utan att ens säga honom farväl