Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 augusti 1866, sida 2

, min herre, stammade jag, nåäckt att finna det han gifvit akt på mig. En hel mängd. — Ijugusju par, sade han eftersinnande. Tjugusju par, om man icke räknar de besynnerliga Hessiska, som tillhöra nummer tretton med gikten. Högst förvirrad af denna anmärkning, tvekade jag och inföll slutligen, att han säkert egde mera än han behötde af dessa nyttiga artiklar. — ah, ni tror alt de alla äro mina, sade han i det han hastigt vände sig om och kikade på mig under ett par buskiga hvita ögonbryn. Hvem tror ni jag är, eh? Ivem tror ni jag är? Jag. skakade tveksamt på hufvudet. — Jag är Boots), sade han, slående sig för bröstet med klackarna af det par, som ännu sutto på hans armar. Ytterligt förvirrad och öfverväldigad af denna förfärliga uppenbarelse, satt jag med öppen mun och stirrade andlöst på honom. Boots! Stötlor i menniskogestalt! Store Gud, var han galen, och kunde det vara hans vurm att bära stöflor, liksom annat folk bära handskar? — Jag har bott här öfver sextio år, fortsatte han. Jag var pojke, då jag först kom hit. De togo upp mig från gatan och gjorde mig till Boots, och Boots har jag varit allt sedan. Jag började ifrigt önska mig ut på gården igen. (Focts.) ) Så kallas skoborstare på engelska värdshus,