Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 augusti 1866, sida 2

— Det är ett besynnelligt ställe, inte sannt? anmärkte han, stödjande armbå garna på knäna och gungande sig lång. samt fram och tillbaka. Bättre att vänts inne än på gården; men ett besynnerlig ställe att bo på. Ett besynnerligt ställt att bo på. — Bor ni här, min herre? frågade jag Det var första gången jag hade talat och oaktadt min artighet, darrade min röst. — Bor här! upprepade han. Ja. Hela dagen — hvarje dag — år ut och år i Jag blef ännu mera förvånad och vi: icke hvad jag skulle säga, utan såg från honom på hans skugga och derifrån upp i taket, som var fullsatt med spindelväfvar och beslaget med rostiga spikar. — Men jag sofver inte här, sade han (her ett nytt uppehåll. Jag soiver i stalet. Hvarpå jag blygt svarade, att jag var glad att höra det; och åter afstannade samtalet. Tystnaden var denna gång så långvarig, att jag två gånger hörde en klocka i grannskapet slå qvarten; och ännu tjöt vinden; och ännu kommo och gingo hästar, stalldrängar och resande på gården utanför, och brådskande fotsteg sprungo upp och ned för trapporna öfver våra hufvuden. Då jag slatligen kände mg förtvifladt trött och sömnig, tog jag mig för att räkna stöflorna och skorna för att hålla mig vaken. Jag räknade dem från venster till höger — sedan från höger till venster — sedan hvartannat par och så tillbaka ig gen, och blef endast ännu mera sömnig. — Ni betraktar dem, sade den lille gubben plötsligt. Det är en mängd deraf, inte sannt? En mängd deraf.