Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 augusti 1866, sida 2

mitt hufvud och bemödade mig att vars modig och förhoppningsfull, kom en gammal man linkande öfver gården och tittade mig nyfiket i ansigtet. Han var den be symerligaste, torraste, dammigaste lille gubbe jag någonsin sett, och — hvilket var besynnerligast af allt — hade en stöt vel uppdragen på hvarje arm och tofflor på fötterna, så att han såg ut som om benen voro på orätt ställe. — Att blifva lemnad tills efterfrågad? sade han i en hes, frågande hviskning. Med en oviss känsla af hans mening, nickade jag, hvarpå, han bad mig följa med, och linkade bort, vinkande hemlighetsfullt med sina stöflor, lik spöket i i Hamlet. Förundrad, och till hälften ogerna, följde jag honom till en liten öppen dörr under foten af den stora trätrappan. På tröskeln till detta ställe drog jag mig tillbaka och tvekade. Jag hade föreställt mig, att han förde mig till något rum, der Goody väntade, men detta var en riktig håla, uppfylld, liksom en skoflickares stånd, med rader af stöflor och skor, och upplyst af en dank i en butelj. — Kom in, sade han i samma halfhviskande ton. Kom in! Var inte rädd! Sägande detta, satte han sig ned på en bänk och pekade med foten af högra stöfveln på en trästol i vrån. Något uppmuntrad af denna inbjudning, vågade jag mig in geh satte mig der han utvisade. En-lång tystnad följde, hvarunder jag balanserade på stolkanten; betraktade nyfiket hyllorna, alla lastade med stöflor och skor, gamla buteljer, skoborstar och söndriga ljusstakar; och då och lå smög en sidoblick på min värd.