Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 augusti 1866, sida 2

som ur en djup sömn och sann diligenser alldeles full af passagerare. Huru eller när de intogo sina platser, och af hvilker ålder, kön, eller rang de voro, har jag intet begrepp om. Jag vet endast att dc kommo och gingo likt häckarne, som flöge förbi fönstren, och att jag, drunknad i min bedröfvelses Lethe, icke gaf akt på någonting. : Allt som dagen aftog, närmade vi oss London och kommo, mot skymningen, till en väg, omgifven af villor. Villorna efterträddes af långa husrader och trånga, bullrande gator. Der veko vi af åt en bigatkörde in på en dyster gård och voro v slutet af vår resa. Passagerarne stego ur och möttes af vänner, som väntade dem. Jag kom också ut och såg mig ängsligt omkring, väntande på Goody. Förvirrad af det ovanliga bullret och larmet, vandrade jag af och an, granskande hvarje ansigte och icke igenkännande något. Efter hand skingrades mina reskamrater och gingo sin väg, och endast den tomma diligensen, de rykande hästarne och de beställsamma stalldrängarne återstodo. Det var nu alldeles mörkt, och en genomträngande vind blåste. Ingen såg på mig, ingen talade till mig — utom en gång, då postiljonen skyndade förbi och sade mig ett groft god natt. Skälfvande satt jag uppkrupen på min kappsäck och såg stallgossarne springa af och an med sina lyktor. Säkert hade Goody misstagit sig på timmen och skulle snart komma! Kunde det vara möjligt att min tantes bref aldrig kommit fram? Hvad skulle jag göra, om ingen kom för att hemta mig hem? Under det jag hvälfde dessa frågor i