upprepade jag med tilltagande oro. Ni vill inte, ni kan inte skicka bort mig! Hon törblef tyst ett ögonblick och sade derefter : — Du måste resa hem, Bab. Jag har sagt det. Resa hem! Orden träffade mitt öra, men inneburo ingen mening. Döfvad, förtviflad, stum, stod jag framför henne, och ingenlera talade eller gret. Straxt derpå steg hon också upp och gick mot huset, men våra ögon möttes, och hon stannade med handen på klinkan. — När? hviskade jag snarare än sade. Hon skakade på hufvudet och suckade tungt. Ä — När diligensen far förbi i morgon, svarade hon darrande. Ju förr det är öfver, desto bättre, Bab — ju förr desto bättre! Ett ofrivilligt ångestrop undföll mig, och jag satte mig tyst ned, betraktande henne. — Gud hjelpe oss, Bab! sade hon, böjde sig sedan ned, kysste mig hastigt på båda kinderna och gick in. O, den ledsamma, ledsamma dagen! O, de långsamma timmarne — den tråkiga middagen — hufvudvärken, själsmattheten, tårarne, som höllos tillbaka, och alltid åter uppstego! Hela eftermiddagen vandrade jag som en orolig ande genom de kära förtroliga ställena. Jag besökte fruktträdgården, färsållan, kyrkogården, ängen, der jag hörde göken på morgonen, och den mossiga stubben, der Hugh Farquhar satt för tre dagar sedan. Till alla sade jag farväl, och likväl kunde jag icke tro, att det var för sista gången. Mitt enda hopp var att få se Hugh på aftonen, min enda tröst att