Wien icke ingå på en inför ungerska mdtdagen ansvarig ministere; man vill cj eller eftergifva rättigheten att utnämna omare och kommunalråd. Deak fordrar, isom bekant, att Ungerns civiloch juitieförvaltning skola förvaltas af ungerska inistrar, som äro ansvariga inför landtagen, men vill medgifva, att krigsoch nansportföljerna må vara gemensamma ir hela monarkien. Icke utan intresse är et svar, som österrikiske statsministern refve Beleredi skall hafva gifvit den slaiska deputation, som nyligen uppvaktade onom, i hvilket han bestämdt uttalade ig mot Deaks dualistiska system. Debats? orrespondent återkommer slutligen till de nsenliga rekryteringar, som fortgå i Österike. Han finner dem för stora, för att unna gälla endast inre fiender, och frågar, ot hvem de kunna vara riktade. Han åpekar dervid, att på högsta ort en viss öld råder mot Frankrike. ITALIEN. Som bekant är, har general Menabrea frest öfver Paris till Prag. I den franka hufvudstaden skulle han med Tuilerieabinettet öfverenskomma om formen för enetiens afträdande. Det torde icke vara tan en viss betydelse, att just han fått etta uppdrag, enär stor spänning råder sllan honom och Lamarmora, hvilkens åde politik och hufvudlösa krigsföretag gillats af Menahrea. I ett krigsråd, som ölls kort före fientligheternas öppnande, ttalade sig Menahrea med mycken häftiget mot den specifikt piemontesiska fältigsplanen att anfalla fästningsfyrkanten å Peschiera och Verona. Lanlarmora unerstöddes då af Petitti, Cucckiuri och della Rocca; utgången har visat oriktigeten af deras gemensamma åsigt. Det åstås, att Menabrea ämnar offentliggöra n memoire öfver hela fälttäget, för att ita ansvaret uteslutande drabba den, som let med rätta bör tillkomma. Emellertid ysselsätter sig hela verlden med Venetiens fträdande, och ministerpresidenten lärer afva lyckats häfva de i afseende härå ysta betänkligheterna hos åtskilliga af de nest framstående medlemmarne af venstern parlamentet. En af dem, Zanardelli, har lifvit utnämnd till kongl. kommissarie i tt distrikt af Venetien. Den allmänna uppmärksamheten är fortarande mycket fästad på olyckan vid Lissa ch de i sammanhang dermed stående flotans angelägenheter. Det visar sig nu, att nån redan långt före krigets utbrott hade tora farhågor för flottans dåliga utrusting och organisation. För tre år sedan ade parlamentet t. o. m. tillsatt en komnission, för att undersöka dessa förhålmden, hvilken kommission dock aldrig rädde i verksamhet. Af de 5 eller 6 mainministrar, hvilka sedan 1860 följt tätt fter hvarandra, har endast en, Riccio, vait sjöman, och denne innehade endast larinportföljen omkring 14 dagar. De öfiga, såsom Menabrea, Cugia och Angiotti, hafva tillhört landtarmen, och den ärvarande marinministern, Depretis, är n utmärkt advokat, som knappt ens gjort ågon sjöresa. Tillståndet i Rom börjar allt mer och rer omtalas, ju närmare tiden lider för eptemberfördragets trädande i verkstälre ighet, och allt antyd ren fattat sitt beslu er, att den helige fat. Så lärer han nygen hafva yttrat: Jag vill dö på S:t Peri stol, på den pla nrisat, äfven om de fsigt, att jag skulle tan all autoritet. s, som försynen mig t skulle ligga i hans blifva utan all makt, Hans mening är såleles att i alla händelser qvarstanna i Rom; van riktar sina blickar på Frankrike såom det enda skyddet vid de händeler, af hvilka han anser sig hotad. Pius X:s förhållanden till franska regeringen afva äfven förändrats på ett märkligt sätt. förr har han ofta i sina förtroliga samtal ttalat sig bittert öfver kejsar Napolcon ch den franska politiken. Nu visar han ig i synnerhet särdeles tillfreds med en genhändig skrifvelse från kejsaren, som len helige sadren nyligen erhållit. I detta ef vädjar kejsaren till den helige farens hjerta och nästan bönfaller hos hoiom ,att gå hand i hand med honom, egärande hans hjelp, ,för att öfvervinna le oerhörda svårigheter, hvilka omgifva åde honom och påfvedömet. Det kejerliga brefvet andas en viss svårmodiget; att en så mäktig monark, som fransnännens kejsare, begärt understöd af en fväpnad gubbe, har gjort det lifligaste inryck på Pius IX. , Kejsaren — så sade an till sina ministrar — befinner sig gentmot händelser, hvilka han ej kan beherrka; hans afsigter äro goda och vårt unlerstöd skall icke fattas honom. Vi skola edja Gud, att detta understöd måtte kuna gagna; vi skola bedja för honom, för Trankrike och för kyrkank. I ett högst närkligt bref från Rom heter det: Jag nser mig ganska noggrant kunna betecka tillståndet i Rom samt hvad som skall nträffa, då staden blir öfverlemnad åt sig jelf. Det finnes ingen romare, som icke mickrar sig öfver påfvedömet, och detta aktadt skall Rom förena sig med Italien, fyen om påfvedömet skulle gå under. Detta commer sig af Roms gamla minnen, af andets eländiga förvaltning, af den italienka propagandan och de politiska svårigeter, i hvilka folket och regeringen befina sig. Den italienska andan har trängt