Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 augusti 1866, sida 1

morgonen och vill vara ensam. Gå ut och roa dig till klockan tio. En välkommen tillåtelse! Att ropa på hundarne, knyta på mig min bredskyggiga hatt och dansa bort, var för mig blott några minuters verk. Öfver ängen, gul af smörblommor, genom kyrkogården, der prestens gamla ko betade, öfver flera ängar och stigar gingo vi, och kommo så tillbaka mot hemmet, så varma och trötta, att jag var glad att slutligen sätta mig under skuggan af några unga alar och der hvila tills det var tid att gå in. Kuku! ljöd sommarens budbärare från en lund tätt bredvid, och då påminde jag mig den gamla tyska vidskepelsen och sade till mig sjelf: — Ja, jag skall vara här nästa år! Jag skall ännu vara här, och jag skall ännu vara lycklig! Straxt derpå slog kyrkklockan tre qvart, och jag gick hem. Min tante väntade mig vid trädgårdsporten. Hon beskuggade ögonen med handen, då hon såg mig komma, och såg allvarsamt på mig. — Kom hit, Bab, sade hon. Kom och sitt här. Jag har någonting att säga dig. Jag satte mig, med hjertat häftigt klappande af en oviss farhåga, och min tante började genast. — Din far och jag hafva skrifvit till hvarandra på sednare tiden, Bab, sade hon. Vår brefvexling är emellertid slut nu. Jag hade ett bref från honom i morse, och jag har besvarat det, och dermed slutar det. Hvad tror du vi hafva skrifvit om? Jag de på hufvudet. Hur skulle jag ! veta, hvad de hade skrifvit om? — Godt, Bab, vi hafva skrifvit om dig. — Om mig?