Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 augusti 1866, sida 1

nade jag med den säkra känslan att jag snart skulle återse honom. Morgonen var herrlig och klar. Det var ännu mycket tidigt, ty derborta öfver en äng midt emot huset gingo arbetskarlarne till sitt arbete. Oaktadt det ännu icke var tid dertill, steg jag upp och klädde mig, öppnade fönstret och lutade mig ut för att plocka några blad af en myrten, som vexte utanför. Då jag så räckte mig framåt, badande mitt hufvud i solskenet och mina små hvita armar i de mörka löfvens dagg, kom jag plötsligt att tänka på, att det nu åter var Maj, och att jag hade varit här precist ett år. Ja, ett år, ett helt år, hvarunder jag hade skådat alla naturens vexlingar, sett träden och blommorna blomstra och dö och födas ånyo, bevittnat snöns fall och frostens inbrott och sett hur morgonsolen förändrades i sitt uppstigande efter som månaderna framskredo. Hvilket lyckligt år och hur fort det hade flytt! Jag hade hört föga från London hela denna tid. Ett formligt bref vexlades ett par gånger mellan min far och min tante, men utom att mina systrar mådde bra, att miss Whymper ännu fortfor att undervisa dem, och jat gamla Goody alltid skickade hjertvisste jag ingenting om dess iuvånare Jag frukke mycket tänkte på, eller brydde mig om, alt veta mera, Wycklig och obehindrad, önskade jag endast utt stanna här för alltid. Då jag fann, att ännu ingen rörde sig i huset, tog jag en bok och satte mig vid fönstret att läsa. Jag kommer mycket väl ihåg boken — det var Dodsleys öfve ning af Boccaccio, och historien var Gri