Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1866, sida 3

Unsändt.) Itterligare en erinran om bank.: lagstiftningen. Om man än villigt erkänner att icke någon landets allmänna ruin existerar, kan man likväl påstå, att Sverges banklagstiftning är bristfällig och lätt kan blifva olycksbringande för idkare af landets modernäring, om ej detta oafvisliga bekymmer — som icke nog kan betonas — af statsmakterna undanrödjes. Nämnde bekymmer består deruti, att vare sig fasta eller på längre amortering ställda lån numera snart sagdt icke kunna erhållas, hvilka dock, för all förlagsrörelse, isynnerhet för jordbrukaren, äro oundriklige, emedan det ligger i sakens natur att hans rörelse måste kräfva dylika lån. När det nu likaledes ligger i sakens natur att ju kortare lånetid, desto lifligare efterfrågan om, och för banker lättaste tillfälle att mest förtjena på penningar, har ock följden blifvit, att till våra på aktier ställda banker, hvilkas styresmän naturligtvis, och det i sin goda rätt, haft aktleegurnes vinst och icke så mycket den allmänna nyttan till ändamål, strömmat kapitaler, äfven sådane — sedan räntan delvis frigafs — som förut varit intecknade. Öfver 40 millioner rdr sägas vara i denna stund å depositionsoch girokonto insatte uti förenämnde banker, hvars rörelse, afsedd för hastiga omsättningar (— äfven föranlåtne dertill, enär de sedelutgifvande måste, för sin säkerhet, kunna hastigt disponera öfver sina tillgångar —), kan endast af handeln, för liqvidationer, med fördel begagnas, dessutom dragit till sig betydliga kapitaler från såväl riksbanken (bidragen till filialbankerna) som aktieegarne, att ej erinra om sedelutgifningsrätten för flertalet af dessa banker (— en högst anmärkningsvärd rättighet att från riksbanken öfverflytta räntevinsten å kreditsedlar till enskildte bankdelegare och försvåra upprätthållandet af sedlarnes myntvärde; en rättighet, omöjlig att fullständigt kontrollera —), hvarigenom, till följe af allt detta, landets egentliga kapitalstyrka koncentrerat sig uti dessa bankirers händer, hvilkas verksamhet omöjligen kan öfverensstämma med jordbrukarens sannskyldiga intresse, men likväl, då nöden icke har någon lag, måste för det närvarande af äfven jordbrukaren anlitas. Hvad har deremot lagstiftningen gjort för jordbrukares mera egendomliga affärsställning? Jo, inrättat en rikshypoteksbank, som icke förmår nöjaktigt operera; hvars fastighetsinteckningar, som genom sistnämnde bank blifvit förvandlade till räntebärande obligationer, hvilkas säkerhet blifvit offentligt pröfvad och erkänd, icke kunna med lätthet realiseras eller belånas i förenämnda aktiebanker, ehuru de i sig sjelfve äro fullt lika goda grundfondshypoteker, som de aktieegarne för egen räkning presterat. Vidare har banklagstiftningen låtit draga medel från den allmänna diskontfonden och i stället ur riksbanken bisträckt filialbanker, hvilkas verksamhet, oaktadt den låga räntan af 3 4 till riksbanken, varit flerestädes blodsugande, isynnerhet för jordbrukare, ty dessa banker hafva velat förtjena med besked, och äfven härvidlag lyckats att uppbringa årliga vinsten ända till 25 2 4. Att banklagstiftningen har kunnat befrämja lån, afpassade efter olika behofver, bevisar ju bland annat den afdelning uti allmänna diskonten, som har namn och natur af handels-och närings-diskont. och som assisterar lånebehöfvande med hjelp genast, då deremot de vanliga diskontiånen utsalla oftast först 2 å 3 månader efter beviljandet. IIvarföre ej likaledes understödja jordbrukare med för dem lämplige lån? Hade allmänna diskontfonden blifvit i stället ökad, och om lagstiftningen medgifvit låneomsättning med minst 1. . helst 125 och icke 15 kapitalbeloppet, hvilket icke varit förknippadt med någon risk, enär säkerheten för lånet vid hvarje omsättning pröfvades, då hade ock en allmän och icke enskild nytta varit gifven, samt en rättvisa vederfaren det öfvervägande antalet individer, som icke äro nog lycklige att bedrifva rörelse med hastig omsättning, utan endast med amorteringslån på 5 å 10 år, kunna hafva utsigt till framgång. Med så beskaffade lån, i förening med tillgängliga hypotekslån efter tillförlitlig värderingsgrund, skulle många rättmätiga anspråk bland jordbrukare kunna tillfredsställas. Det ins. nu haft äran anföra, utgör blott en antydan om ett högst betänkligt förhållande i vår banklagstiftning, som endast statsmakterna förmå ändra och omreglera. S. Red:n vill snart återkomma till det ämne, som här ånyo blifvit af den ärade insändaren upptaget till diskussion. nous nin