Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1866, sida 3

Landsorten. Upsala. Förordnad. Kanslern har under den 14 dennes förordnat adjunkten i orientaliska litteraturen J. Th. Nordling att under nu ingångna läseår upprätthålla de professor Hesse tillkommande föreläsningar och examina, från hvilka nämnde professor i sin egenskap af universitetets rektor under detta år är befriad. — Kalmar. Skörden. Rågen var i slutet af sistl. vecka lyckligt och väl inbergad. — Ny råg och mjöl deraf hade torgforts och mjölet berömmes såsom utmärkt godt. — IIernösand. Prestmöte öppnades i Hernösand d. 14 dennes, bevistadt af ungefär 100 deltagande. — Luleå. Lapplands kolonisation. Härom skrifves från Malå till Norrbottens-Kuriren: Utsigterna för kolonisationens framgång i lappmarken blifva ganska dunkla, när, såsom nu, flera svag-år följa på hvarandra. Och den ytlige betraktaren af saken kunde snart anse rådligast och äfven vilja påbjuda, det man nu skulle uppgifva de öfverdrifna sangviniska förhoppningar, som hittills varit förenade med lappmarkens bebyggande, och att svenskarne skulle fiytta tillbaka från lappmarken, lemnande denna hel åt lapparne, såsom det varit i forntiden. Och äfven vid dessa ider hafva vissa personer fästat sangviniska förhoppningar. Men de, som hysa sådana åsigter, måste åtminstone vara helt och hållet fremmande för lappmarkens både historiska och statistiska förhållanden. De söka derföre den hufvudsakliga och nästan uteslutande orsaken till lappmarkens fattigdom och nöd uti svenska befolkningens inflyttning till lappmarken. Ser man åter något djupare in uti lappmarkens historia, så visar sig straxt ett helt annat förhållande. Man behöfver ej gå med sin forskning mer, än 2 till 3 mansåldrar tillbaka, för att finna lapparna ensamma och i allmänhet icke trängda af några svenskar. Men man träffar ock då hos dem de hedniska tänkesätten nästan allmänt herrskande. Och deras genom traditionen bekantvordna bruk, att expediera åt döden de personer, som för deras ekonomi voro besvärliga, torde nog en hvar i våra dagar baxnas för att önska tillbaka, fastän fattigdom och nöd visst icke då (under lapparnes hedniska tillstånd) i någon kännbar grad egde rum. Sedan kristendomen blef mera känd bland lapparne, stegrades folkökningen, och det måste då oundvikligen gå derhän, att de så lätt förstörbara renhjordarne icke uteslutande kunde i alla afseenden uppehålla en på normalt sätt sig förökande folkstam. Uti folkökningen är således en hufvudsaklig orsak till den nu rådande fattigdomen, som redan på flera ställen stigit till den grad, att lapparne skulle genast gå under, om de ej underhölles af svenskarne. Att ett annat lefnadssätt med svenskarne började insöras i lappmarken, var således i högsta måtto nödvändigt. Ty deruti hade försynen beredt åt lapparne deras sista tillflygt för deras uppehälle. Ser man åter efter, huru folkmängden i lappmarken ökat sig, så måste man ovilkorligen medgifva, att kolonisation soch jordbruk måste ännu hafva framtiden för sig i ett land, som tål en så stark folkökning; men på samma gång ej heller anse oväntadt, att fattigi dom och nöd äro tryckande och svåra under svaga år, helst svenskarnes mission, att vara de fattigblifna lapparnes tillflykt, är ett onus, som på andra orter icke erfares. År 1816 utgjorde folk. mängden för alla lappmarker från och med Föllinge till och med Karesuando en summa aj 11,265 personer. 45 år derefter eller år 1861 utgjorde folkmängden i de samma samtliga svenska lappmarker 28,371 personer. Folkmängden ha således fått en förökning af 17,106 personer, hvilket är mer än 150 procent. Förgäfves är nu, då