Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1866, sida 1

ham sade oss, att — att alla säga det. Var inte ond på mig, Hugh — jag — jag ir så ledsen, men det är riktigt sannt. — Är det, vid Jupiter? utropade han, näftigt springande upp och gående fram och tillbaka. Hvilken förbindlig verld det ir, och hur smickrande är icke intresset, hvarmed den intränger i ens enskilda affärer! Jag såg, att han var förargad, teg derföre och försökte qväfva mina snyftningar. En stund derefter kom han och ställde sig framför mig. — På min ära, Barbara, sade han med ett bittert skratt, jag tror jag gjorde bäst att gifta mig med dig och tillstoppa folks mun på det sättet? Hvad säger du? Vill du bli min lilla hustru sju år härefter? Jag visste, alt det var ett skämt, och likväl kände jag mitt hjerta klappa och mina kinder blifva mörkröda. — Ni menar det inte, sade jag, och om ni gjorde — — Jo, jag menar det, invände han. Lägg din hand i min och säg: Hugh Farquhar, sju år härefter, då jag är gammal nog, vill jag gifta mig med dig. Kom nu, det är lätt nog! Jag darrade från topp till tå. Jag längtade att säga det, men vågade icke. Han satte sig ned, ämm skrattande, tog mig på sitt knä och började lossa en besynnerlig silfverring från en mängd sigiller och andra småsaker, som hängde vid hans urkedja. — Se nu, sade han, jag ämnar trolofva dig med alla behöriga former och ceremonier. Det här är en ful tingest. men en kuriositet. Jag fick den af en arab i ök