Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1866, sida 1

ting var begrundande, hans hy blekare än öre sjukdomen, hans uttryck mer än vanigt tankfullt. Jag satt bredvid honom, yetraktande honom och uppsamlande hvarje stafvelse. — Petite, sade han plötsligt, tänker du någonsin på mig, då du inte ser mig på te veckor eller en månad? — Tänker på er, Hugh! stammade jag. Jag vågade icke säga honom, att jag icke nkte på någonting annat. Han skrattade och strök med handen öfver mitt hår. — Om jag reste bort igen, sade han, skulle du glömma mig? Aldrig, Hugh! ÄHarig så länge jag efver. Förvånad öfver allvaret i min röst, vände han sig till hälften om, tog mitt hufvud mellan pada sina händer och såg på mig. — Mitt barn! min lilla vän! sade han undrande. — Hvad, ett sådant blekt angte! Jag försökte småle, men anstri ängningen ar för mycket för mig. Jag kände min pp darra och mina ögon fyllas af tårar, sänkte mitt hufvud mot hans knä och snyftade högt. — Ni — ni reser väl inte bort? ropade jag passioneradt — ni reser väl inte bort — eller — eller — gifter er med lady Flora? — Gifter mig med lady Flora! upprepade han hastigt. Hvar har du fått det ifrån? Hvem säger det? Nej, barn, jag vill veta det! — Alla menniskor. — Och hvem är alla menniskor, om jag får fråga? — Jag — jag vet inte. — Doktor Top