Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 augusti 1866, sida 1

jag åter vek af inåt skogen och kom ur sigte. Nu träffade jag på ett ställe, der vedhuggarne nyss hade arbetat. De hade lemnat sågen till hälften begrafven i stammen på en stor bok, och en annan låg fälld och aflöfvad der bredvid, lik skelettet af jetten Pagan i ,Pilgrimens Resa. Plötsligt kilade en liten brun ekörre förbi och sprang upp i ett lärkträd, och längre bort såg jag en fasan gå genom de vissnade ormbunkarne. Här var det mera tyst, mera ensligt, mera skogrikt än någonsin. Jag satte mig ned att hvila på en gammal mossig stubbe, lyssnande till tystnaden och de ljud, som göra sådan tystnad djupare. Då och då hörde jag gökens två sorgliga toner och, på närmare håll, skogsdufvans kuttrande. — Hur angenämt det skulle vara, tänkte jag, att bo här i en halmtäckt koja med rosor, som vexte upp till fönstren, och dricka fet mjölk och äta smultron hvarje dag. Men då skulle det alltid vara sommar, och man skulle förstå foglarnes språk, liksom prinsen i få-sagan! Och då kom jag ihåg, att Hugh hade berättat mig den historien — berättat den en morgon, med armen kring mitt lif och sin bleka kind trött hvilande mot en kudde och detta minne framkallade tårar. Det är ibland en vällust att utgjuta tårar, och i dag, i denna balsamiska enslighet, med de sista långsamma dropparne af det upphörande regnet ännu fallande omkring mig, var det både sorgligt och ljust att gråta.