Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 augusti 1866, sida 1

när jag kunde tala med honom. Ibland önskade jag nästan, att han för alltid skulle kunna förblifva så, på det jag för alltid skulle få passa upp honom. Nu var emellertid min förrättning slut, och jag fann mig glömd. Tro icke, att jag klandrar honom derför. Jag var blott ett barn och hade blott ett barnsligt anspråk på honom. Han hade hela mitt hjerta och gaf mig derför ett vänligt ord då och då, en och annan smekning, en flyktig tanke, då han ingenting annat hade att tänka på. För honom var jag någonting mindre än ett tidstördrif — för mig var han någonting mera än mitt lif. Hvad under då, att jag blef blek och mager och aftynade som en vanvårdad planta? — Bab, du går inte nog, sade min tante en varm vårmorgon. Du har förlorat all färg och äter nästan ingenting. Det duger inte. Tag på dig hatten och lägg in ett förråd af luft genast. Jag lydde och tog stigen till skogen För att uppnå den, gick jag först öfver ett stort fält, der en enda arbetare plöjde välluktande fåror i den bördiga jorden, sedan genom en humlegård, så öfver en hög stätta och in i skogens skugga. Hvilka ord af mig kunna beskrifva stälJets fridfulla skönhet den dagen? Himlen var grå och låg, och luften var uppfylld af blommornas vällukt. Foglarne sjönge i trädens grenar. Molnen möttes då och då och upplöste sig i en varm och mild regnskur. Efter en stund kom jag till en öppen plats med en mjuk gräsmatta, i hvars midt stod en skogvaktares hydda och en grupp kastanjeträd, öfversållade med hvita blommor. Här sprang en spårhund ur sin koja och skällde på mig, tills