Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 augusti 1866, sida 1

I detta ögonblick ringde Hugh otåligt. Jag hade glömt allt angående lacrimae christi! Att flyga förbi min tante utan ett ord till förklaring, uträtta mitt ärende och springa tillbaka igen, flämtande och andfådd, var en minuts verk. Men jag hade kommit ihåg det för sent. Innan de sista ljuden af klockan bortdött, hörde jag frasandet af deras sidenklädningar i trappan, och, då jag tittade upp, såg jag dem redan komma ned. Min tante mumlade någonting, som säkert icke var en artighet, och vände sig hastigt bort. Jag gich åt sidan och visste icke, om jag skulle gå eller stanna. Lady Bayham svassade förbi utan att gifva akt på mig, men lady Flor: stannade och framräckte nådigt fingerspet.sarne. — Adjö, min lilla flicka, sade hon. -Hvad är ditt gammalmodiga namn? Tabi tha — Dorothea — Pamela? — Ingendera, svarade jag kallt. — Jag heter Barbara. — Ah! det var sannt — Barbara. Nå adjö, Barbara! Då mr Farquhar är bättre skall han taga dig med sig till AshlePark en dag, för att helsa på mig. Och dermed nickade hon och tortsatt sin väg, icke utan en lång blick på mi tante, som, efter utseendet, uppmärksam betraktade en målning längre bort i kor ridoren. Icke förr voro de borta, än mr Sandyshaft kom tillbaka med långa steg mycket röd och uppretad. — Jag tycker om det! sade hon. M Farquhar skall taga dig med sig, svara redan för honom, eh? Du skall inte g dit, Bab. Jag vill inte höra talas deron — jag tillåter det inte. En listig, beräk